« LUTHERANEN nr 3 och 4/1999
Ur ett föredrag om gnosticismen på Finnåkers kursgård, juli 1999, av kyrkoherde Staffan Bergman.
Gnosticism (av grekiskans gnosis, kunskap) är ett samlingsnamn på flera olika religiösa riktningar med vissa gemensamma grunddrag. Riktigt när och hur gnosticismen uppstod är något oklart, men den verkar ha sitt ursprung i hellenismen, kulturepoken från 300-talet f. Kr. och fram till vår tideräknings början. I Alexander den stores grekiska världsrike kom kulturer och religioner från öst och väst att blandas med varandra. Gnosticismen var en brokig religionsblandning med inslag av grekisk filosofi (platonism), persisk, indisk och egyptisk religion och i viss mån även av judendom.
De flesta religioner försöker ge svar på frågan varför det finns så mycket ondska och lidande i världen. Gnosticismens förklaring utgick från en dualistisk åskådning, där tillvaron styrdes av två grundprinciper, en ond och en god. De två motsatta principerna som strider om herraväldet i tillvaron är ande (det goda) och den skapade materien (det onda).
Gnosticismen räknar med en högsta Gud som benämns på olika sätt: ”det stora ljuset”, ”ljusets fader” eller ”moder”, ”den ofattbare”, ”det högsta medvetandet”. Gudomen framställs ofta som ett par eller två poler som består av en manlig och en kvinnlig sida. Den högste är så långt som möjligt avlägsen från världen. Han har ingenting med jorden och tingen att skaffa och har absolut inget med världens skapelse att göra, eftersom den är ond. I stället räknar gnosticismen med en rad gudaväsen mellan den högste guden och världen. Dessa kallas eoner. De emanerar eller utstrålar från den högste. Eonerna föder sig själva i en fallande skala. Ju mer avlägsna de är från den gudomliga ljuskällan, desto svagare ljus har de.
Det är i detta system med självgenererande eoner som vi finner gnosticismens uppseendeväckande svar på frågan varför det finns så mycket ont på jorden. Kristendomen lär att det beror på ett syndafall i den mänskliga världen. Så icke gnosticismen. Den räknar i stället med ett fall i den gudomliga eonvärlden. Den yngsta av eonerna producerade en eon under sig som på något sätt blev en misslyckad eon, ett defekt gudaväsen. Han blir Demiurgen (”halvgöraren”), skaparguden. I sitt begär efter det synliga skapar han världen och materien. Han skapar också människan som en jordevarelse. Hennes ande är ett utflöde av ljusets eonvärld, men det onda som Demiurgen gör är att han låter henne få en kropp. Kroppen blir ett fängelse för anden. Skapelsen är således enligt gnosticismen inte som i Bibeln något som planeras och genomförs av en god Skapare, som sedan kan se tillbaka på sitt verk och säga: ”Se, det var mycket gott” (1 Mos. 1:31). Enligt gnosticismen är den synliga skapelsen en ren olycka, ett missfoster. Felet var inte människans, utan Demiurgens. Det är mot bakgrund av denna syn på skapelsen som något ont, som vi kan förstå gnosticismens frälsningsväg.
Gnostikerna sade ofta att människan bestod av tre delar: kropp, själ och ande. Av dessa tre var det bara anden som var gudomlig. Anden var gudagnistan eller den gudomliga kärnan i människan. Den hörde hemma i ljusets rike, i eonvärlden. Enligt gnosticismen måste människans ande till sist befrias från kroppen och det materiella. Däri bestod frälsningen. Det rör sig således inte som i biblisk kristendom om befrielse från synd och skuld, ty människan ses som innerst inne oskyldig och god. Hon är till sin rätta natur ett gudaväsen. Vägen till frälsning går genom gnosis, en kunskap som gör människan medveten om sitt ursprung. Hon måste vakna upp, menade gnostikerna, och få insikt om gudagnistan i sitt inre. Först när hon vaknade upp och förstod sitt rätta jag, kunde hon så småningom befria sig från bundenheten och beroendet av det materiella och återvända till sitt rätta hem, ljusets rike. Denna gnosis eller högre insikt var just det som gnostikerna ville förmedla.
Gnosticismen utövade en stark lockelse på många. Den sågs som ett spännande alternativ till tusenåriga traditioner, där människan bara hade stått under gudarnas och prästernas förmyndarskap. Genom egna andliga erfarenheter kunde hon nu i princip själv, utan tempel, präster och riter, göra resan in i sig själv och där finna Gud.
Den kristna kyrkans första stora kamp kom att stå just mot gnosticismen, särskilt den i kristet färgad dräkt. Enligt en gammal fornkyrklig tradition räknades Simon trollkarlen, som omtalas i Apg. 8: 9 ff., som den ”kristna” gnosticismens lärofader. Hursomhelst kom Kristus och apostlarna att införlivas i flera gnostiska system. Jesus sågs som en eon, utsänd från ljusets värld för att förmedla den sanna kunskapen. Med tanke på gnosticismens syn på materien och det kroppsliga är det lätt att förstå att gnosticismen avvisade alla tankar på Guds människoblivande (inkarnation). Jesus var enligt gnostikerna endast skenbart en människa (en åskådning som brukar kallas doketism). Han dog och uppstod inte på riktigt. Någon försoning utförde han inte heller. Gnostikerna hade inget behov av något sådant. Tron på kroppens uppståndelse förkastades självfallet också av dem. I gnostiska sammanhang hade kvinnorna ofta en framträdande plats. Kvinnliga präster var vanliga i gnostiska samfund. Könsskillnader ansågs höra till den onda, kroppsliga skapelsen.
Ett par av de mer kända gnostikerna är Valentinus och Marcion. De verkade i mitten av 100-talet i Rom och blev båda upphov till stora gnostiska samfund. Marcions kyrka levde kvar ända in på 500-talet. Han lärde på gnostiskt vis om två gudar, en ond och en god. Marcion förkastade bl.a. hela Gamla testamentet. Där rådde lagen och den onde, straffande skaparguden. Först i Nya testamentet möter vi enligt Marcion den gode, kärleksfulle guden.
Gnosticismen avvisades bestämt av den kristna kyrkan och bekämpades hårt av de s.k. antignostiska fäderna: Irenaeus, Tertullianus och Hippolytus. Det var f.ö. uppkomsten av en rad gnostiska evangelier och skrifter, som cirkulerade under apostlanamn, som gjorde att kyrkan snabbt tvingades att fastställa Nya testamentets kanon, dvs. avgränsa vilka skrifter som var av äkta apostoliskt ursprung och som skulle vara normerande i kyrkan.
Gnosticismen förlorade med tiden sitt inflytande och det såg ut som om kyrkan helt hade lyckats utrota den. Men så var inte fallet. Den dök upp under 1500- och 1600-talet i olika alternativreligiösa rörelser som hermetismen och hemliga sällskap som rosenkreutzarna. Gnosticismens insteg i vårt århundrade förbereddes bl.a. genom bildandet år 1875 av det teosofiska samfundet och senare (1913) av det antroposofiska samfundet, två samfund som fick inflytande långt utöver sina egna led. I våra dagar har gnosticismen vaknat till liv igen med en styrka som inte står de första århundradena efter.
Två faktorer har särskilt medverkat till detta. För spridning av modernt gnostiskt tänkande har jungianismen haft en avgörande betydelse. Flera präster bekänner i dag öppet sitt beroende av Jung.
Carl Gustav Jung, schweizisk psykolog och filosof (d. 1961), var först lärjunge till psykoanalysens fader, Sigmund Freud, men bröt senare med denne och hans syn på sexualiteten som den mest grundläggande driften. Freud hade också utvecklat en teori om människans omedvetna, en källare där det finns en massa saker som vi inte vet om eller förnekar och som styr våra liv. Det undermedvetna var för Freud en slaskhink full av en massa förbjudna drifter och aggressioner som man måste hålla i schack. Jung däremot såg mer positivt på det undermedvetna. Det var inte bara en skräpkammare. Man kunde finna mycket fina saker där också. Jung menade, att ju mer man kommer i kontakt med det omedvetna, desto mer förstår man sig själv och kan finna sitt sanna jag och så bli en hel person, vilket var livets mening. Han forskade mycket i gnosticism och menade att de gamla gnostikerna just höll på med det omedvetna som också han sysslande med fast på ett psykologiskt vis.
Den andra faktorn som väckt gnosticismen till liv är arkeologiska fynd. Tidigare kände vi mest till gnosticismen indirekt, dvs. genom kyrkofädernas citat och referat av gnostikernas skrifter, när de vederlade dem. Några få gnostiska handskrifter hade tidigare hittats, varav Pistis Sofia och Jesus böcker hör till de mer kända. Men det stora fyndet gjordes år 1945. En egyptisk kameldrivare och hans bror gick och grävde i jorden bland resterna av en gammal kyrkogård i byn Nag-Hammadi i Egypten. En av dem hittade en gammal lerkruka. De fruktade att den kunde rymma någon ond ande men hoppades samtidigt finna något värdefullt i den. Längtan efter det sistnämnda tog överhand och de slog sönder krukan och fann att den innehöll några gamla handskrifter. Detta blev början till att man så småningom fann ett helt bibliotek av gamla gnostiska skrifter, skrivna på koptiska, ett gammalt egyptiskt språk. Det rörde sig om ett 50-tal skrifter.
Handskrifterna är daterade till 300- och 400-talet. De innehåller flera tidigare bara till namnet kända gnostiska evangelier. Gnostikerna nöjde ju sig inte med Nya testamentets fyra evangelier. De hade en hel rad med andra evangelieskrifter, t.ex. Thomasevangeliet, Filippusevangeliet, den valentianska skriften Sanningens evangelium, Jesus Kristi Vishet, Frälsarens samtal. Bland fynden fanns också apokalypser (böcker om den yttersta tiden) som tillskrivits Petrus, Jakob och Paulus samt en rad gnostiska brev.
Fynden i Nag-Hammadi har i allra högsta grad bidragit till att väcka gnosticismen till liv igen. Gnostiska gurus från de första århundradena låter åter höra sin röst. Intresset för gnosticismen sveper fram som en väldig våg. Skriver man in gnosticism som sökord på Internet, får man upp tusentals sidor om gnostiska system, samfund och bibliotek. De flesta av texterna från Nag-Hammadi finns att tillgå där.
De gnostiska evangelierna skiljer sig både till form och innehåll från de kanoniska evangelierna. De innehåller många vackra och hemlighetsfulla tänkespråk, men inget om att Jesus dog och uppstod för vår frälsning. Till skillnad från Nya testamentet framställs budskapet i regel inte som en enda bestämd lära, som kommer från Gud ensam. De gnostiska evangelierna har flera läromässiga varianter och är ofta skrivna i dialogform. De kan t.ex. inledas med att Kristus uppenbarar sig som en strålande ljusgestalt för lärjungarna. Sedan utspinner sig ett samtal om den himmelska världens uppbyggnad, om det ödesdigra skapandet av världen, om människans väsen och hur det gudomliga ljuset i hennes inre skall befrias ur materien och återvända till den himmelska världen. De slutar ofta med att Jesus försvinner ur lärjungarnas åsyn, och att dessa sedan glada går ut och predikar om de hemligheter som Jesus hjälpt dem att tränga in i.
Flera moderna, svenska författare för fram gnostiska tankar. Men en som mycket tydligt och belysande gör det är Marianne Fredriksson. Hon är läst och älskad av miljoner i vårt land. Hennes böcker är översatta till 33 språk och säljer just nu bättre utomlands än någon annan svensk författare. Fredriksson har en bakgrund som journalist och var bl.a. redaktör för Svenska Dagbladets ”Idagsida” i flera år. På äldre dar, i början på 1980-talet, började hon efter en livskris att skriva romaner. Hon har bl.a. skrivit ”Evas bok”, ”Kains bok”, ”Noreas saga”, ”Simon och ekarna”, ”Den som vandrar om natten”, ”Syndafloden” och ”Enligt Maria Magdalena”.
Fredriksson har stor förmåga till inlevelse i sina romanfigurer och skriver på ett sätt som fångar läsarnas intresse för huvudpersonernas skiftande livsöden och framför allt deras inre utveckling. Men det för oss här intressanta är den gnosticism som porlar fram ur hennes böcker. Hon beskriver själv i förordet till Noreas saga vad gnosticismen betytt för henne som inspirationskälla. Hon berättar om Nag-Hammadi skrifterna, hur hon där fann berättelser om t.ex. Norea (enligt gnostikerna en dotter till Adam och Eva). Hon skriver: ”När jag läste de gnostiska skrifterna har jag gång på gång slagits av hur väl de på många sätt ger uttryck för vår egen tids sökande. --- De hävdade den enskilda människans väg till kunskap – utanför kyrkor och dogmer”. Hon säger också: ”Men främst är det kanske via C. G. Ljung som det gnostiska tänkandet kommit att påverka oss”. Fredriksson citerar som ett tema för Noreas saga en gnostisk lärare, Monoimus, från vår tideräknings början. Han säger: ”Överge sökandet efter Gud och skapelsen och liknande ting. Sök efter honom genom att börja med dig själv... Utforska källorna till sorgen, glädjen, källorna och hatet... Om du noggrant undersöker sådana ting, kommer du att finna Honom i dig själv.” Den sentensen kan sättas som rubrik över de flesta av Fredrikssons böcker. Vägen till Gud går genom insikt. ”Vi måste börja vandringen med att hälsa Guden, han som bor i våra hjärtan”, säger en prästinna i ett kaldeiskt tempel i boken Simon och ekarna. Det är det genomgående temat i Fredrikssons författarskap.
Låt oss ta några exempel. Eva är i de gnostiska skrifterna den som bringar liv och visdom till Adam och öppnar ögonen på honom. Syndafallet var inte som i Bibeln ett fall nedåt, utan ett kliv uppåt genom Eva, som vågade ta av kunskapens träd, gnosisträdet. Vissa gnostiker vördade ormen som symbol. Ormen sågs inte som en ond förförare, utan snarare som en befriare som förmådde Eva att ta åt sig den djupare kunskapen. I Fredrikssons bok om Eva är Eva inte den fallna, utan den som står för framsteg och utvecklig. Hon är den som känner ljuset inom sig och försöker få Adam att förstå det. Hon tycker han sitter fast i sin tunga gudsdyrkan. Han är inte fri, utan bunden och räds straffets Gud.
Kains bok och Noreas saga spinner vidare på samma tema. Norea kommer till kungariket Nod. Hon finner ljuset inom sig, lär sig djup visdom och hemliga riter och blir prästinna och profetissa. Hon gifter sig på slutet med kungen i riket. Han dör efter en kort tid. Enligt seden måste drottningen också dö. Norea erbjuds att fly. Men det vill hon inte. Hon tömmer med glädje och frid och med en segerviss blick giftbägaren. Också Kains bok slutar med att Kain tar sitt liv. Men det är något ljust över det: ”Hans frid var utan gräns. På väg mot det vita ljuset över de skimrande lövkronorna var han äntligen fri”. För gnostikerna var självmordet inget skrämmande. Det var ju ett sätt att fortare bli fri kroppen och låta anden återvända till sitt rätta hem, ljusets rike.
I boken Syndafloden berättas om Noa, men inte som den gudfruktige ”rättfärdighetens förkunnare” som Bibeln talar om. Här begriper sig inte Noa på Gud. I stor vrede sätter han sina söner i arbete med, som han tycker, ett vanvettigt företag. Han mördar ett mentalt efterblivet barn, som han tvingas ta med i arken. I slutet av boken har Noa en uppgörelse med Gud. Han förbannar Gud och säger: ”Jag dödade ett barn, du tusentals... Jag ser inget skäl att be dig om förlåtelse... Människorna kommer aldrig mer att lita på dig.” I denna bok möter vi bilden av gnostikernas onde skapargud, Gamla testamentets grymme och straffande Gud. Han är de religiösa fundamentalisternas Gud, som håller sinnet förslavat med dogmer och straffar alla som inte följer dem. Det är också ett budskap som går igen i flera av Fredrikssons böcker.
Den senaste av Marianne Fredrikssons böcker med biblisk anknytning handlar om Maria Magdalena. I Bibeln är hon en av kvinnorna som följde och tjänade Jesus. Hon stod vid hans kors. Hon var den första för vilken den uppståndne Jesus uppenbarade sig. I sin bok låter Marianne Fredriksson Maria Magdalena stå Jesus mycket nära. De har ett både ett andligt och fysiskt kärleksförhållande. Här liksom i Evas bok och Noreas saga är kvinnan den kloka, visa och lyssnande kvinnan. Marianne Fredriksson låter i nästan alla sina böcker kvinnorna spela en framträdande roll. Deras alternativa gudsbild framhävs i motsättning till den patriarkaliska, manliga gudsbild som hon menar har dominerat kristendomen i århundraden. Fredrikssons böcker är ett bra exempel på hur den moderna feminismen hämtar näring ur gnosticismen.
På ett ställe låter Fredriksson aposteln Johannes stå för den sanna visheten, den som man finner i sig själv, medan aposteln Paulus beskylls för att vara den som hittat på det där med korset och försoningen. Aposteln Johannes, vars kamp mot gnosticismen var välkänd i fornkyrkan, och vars evangelium om ”Ordet som blev kött” är ett enda stort slag mot allt vad gnosticism heter, förvandlas här till den store gnostikern. Men just så framställs han i de gnostiska skrifterna.
Många kristna förskräcks – och det med rätta – över Marianne Fredrikssons förvrängningar av bibliska gestalter. Hennes böcker innehåller rena hädelser. Men det bör observeras att hennes källor inte så mycket är Bibeln, utan gamla gnostiska evangelier och skrifter. Det mesta, inklusive Maria Magdalenas kärlekshistoria med Jesus, har hon hämtat därifrån. Vi upplever samma känsla av grov förvrängning och hädelse som de första kristna gjorde, när de konfronterades med gnostisk kristendom.
Har gnosticismen fått insteg i dagens kyrkor? Ja, på flera sätt. Låt oss nämna några.
Ett utmärkande drag för många präster och pastorer i dag är deras avsky för bokstavstro, fasta dogmer och bestämda sanningar. Deras avståndstagande från allt sådant ingår snart sagt i varje predikan och framförs flitigt vid olika radio- eller TV-framträdanden. ”Vi läser inte Skriften så”, försäkras det ivrigt, samtidigt som den s.k. bokstavstron framställs som ytterst inskränkt och farlig. Detta har givetvis sina rötter i bibelkritikens och liberalteologins vetenskapsmetod, som under större delen av vårt århundrade har präglat den teologiska forskningen och prästutbildningen.
Men ändå kan en viss trötthet på liberalteologins ”vetenskapliga” angreppssätt märkas. Det upplevs av alltfler som torrt och andefattigt. Tidigare liberalteologiskt kända forskare som Harnack, Bultmann och Wellhausen, som bl.a. ägnade sig åt avmytologisering av Bibeln och invecklade källsöndringsteorier, väcker i dag ingen större entusiasm bland teologistuderande. Många vet knappt vilka de var. Att Bibeln inte kan vara bokstavligt sann och tillförlitlig i alla avseenden, är däremot närmast en självklarhet för de flesta. Den moderna naturvetenskapen och nya rön visar att Bibeln präglas av influenser från olika håll, sägs det. Den kan inte längre ses som en enhetlig och samstämmig samling texter.
Hur skall man då läsa Bibeln i dag? En Stockholmspräst sade nyligen: ”Bibeln i stort är ju alltigenom människoverk, ren historieskrivning blandad med fantasifull fabulering – men samtidigt är den ett tilltal från Skaparen själv” (SvD 14/10). Genast inställer sig frågan: Hur i all världen kan man vaska fram Guds tilltal ur en sådan skrift? Det är inte underligt att det finns en växande känsla av andlig vilsenhet och förvirring hos många med en sådan bibelsyn.
Men i detta dilemma, skapat av den liberalteologiska bibelkritiken, kommer gnosticismen som en räddande ängel. Gnostiska tankegångar ter sig som ett andligt, spännande och lockande alternativ – inte som en vetenskaplig metod, utan som just andlighet och religiös nytändning. Den ”kristna” gnosticismen uppehåller sig inte vid de gamla, fruktlösa skiljelinjerna sant och falskt, möjligt och omöjligt. Den ger en insikter och erfarenheter höjda över alla sådana begränsningar. Den som utvecklar sitt andliga sinne kan på ett icke-traditionellt sätt ur Bibeln – eller gnostiska evangelier som Tomasevangeliet – hämta inspiration till andliga erfarenheter av oanade mått.
Gnostikerna anförde ofta Jesus ord: ”Sök och ni skall finna. Klappa på och dörren skall öppnas för er” (Matt. 7:7) Det andliga sökandet gällde kunskaper eller insikter som inte lät sig fångas i dogmatiska påståenden, utan snarare i poetiska termer, hemlighetsfulla ord och djup symbolik. Det dogmatiska var för många gnostiker ett lägre stadium och ett uttryck för det bundna och begränsade sinnet. I dagens kyrkor återfinner vi ofta den gnostiska förtjusningen i sökandet. Att vara en sökare är något mycket andligt, ödmjukt och fint. Vi skall ständigt vara sökare, ständigt vara på väg. Men i detta sökande är det inte på bibliskt vis den gudomlige Frälsaren med syndernas förlåtelse och nytt liv som skall sökas och finnas i nådemedlen. Det är i vårt inre som skatten finns. Där skall vi söka och finna. Den gnostisk-evangeliska väckelsen är det stora och frigörande uppvaknandet över ”Gud i mig”.
I gnostikernas sökande gällde det att tränga bakom orden och komma till en djupare, andlig insikt. Deras studium av både Nya testamentet och av deras egna skrifter byggde på tankar om att ordens dolda visdom öppnade sig för den andligt sinnade människan. Gnostikerna hade därvid en förkärlek för dialogen som metod. Vi såg i förra numret, att de gnostiska skrifterna ofta hade formen av dialoger eller samtal mellan två. Det är också ett typiskt gnostiskt drag att uppenbarelsen eller kunskapen kommer fram ”i dialog” med olika skrifter inkl. Bibeln. Denna förkärlek för dialogen som metod för djupare insikt finner vi hos många teologer och förkunnare i dag. Men den kristna läran i Bibeln framställs inte i dialogform och dess sanning kommer inte fram genom att vi på någon mer eller mindre jämbördig basis bryter våra tankar mot Guds. Den kristna uppenbarelsen, Guds Ord, är Guds eget överlämnande av en klar lära om frälsningen och ett bestämt budskap om vad som skall tros och inte tros. Gud talar och människan har att lyssna. Det finns inget utrymme för några personliga tolkningar ”i dialog” med Gud.
Mot den gnostiska skrifttolkningen hävdade kyrkofäder som Iraeneus och Tertullianus på 200-talet, vilka kraftigt bekämpade gnosticismen, att Skriften hade ett klart och öppet budskap. Den bestod inte av hemliga ord och symboliska budskap. Genom att läsa Bibeln på det sättet, kunde man i princip få fram vad som helst, menade de. Dessutom var Skriften inte en bok för en andlig elit med särskilda gåvor att luska ut hemligheter. Både Irenaeus och Tertullianus varnade mycket starkt och outtröttligt de kristna för att ge sig in på gnostikernas förment djuplodande och andliga bibelstudium. Den gnostiska faran bestod enligt Irenaeus bl.a. i deras syn på Skriften som otillförlitlig och utan auktoritet om den lästes på vanligt bokstavligt sätt. Först de andliga (pneumatikerna) eller de ”fullmogna” hade nyckeln till Skriftens fördolda hemligheter, till ”den levande stämma” som där fanns. Mot detta sätter Irenaeus det klara apostoliska ordet: ”Då den apostoliska traditionen är och förblir i kyrkan, så vill vi återvända till beviset ur de apostoliska skrifterna.” På liknande sätt hänvisar Tertullianus till dessa skrifter: ”Efter Jesus Kristus och evangeliet behöver vi inte något forskade mer. När vi tror det, önskar vi sedan inte veta något mer utöver tron”, skriver han. Det fanns således en fullt tillgänglig och begriplig kristen lära till salighet, en tro, som var given en gång för alla i de skrifter som bevisligen var apostoliska. Det var ”trosregeln”, kyrkans norm, efter vilken alla läror skulle prövas: ”Att intet veta mot trosregeln, är att veta allt”, skriver Tertullianus.
Så argumenterade kyrkofäderna mot gnostikerna och så måste vi argumentera i dag mot all gnostiskt inspirerad skrifttolkning, vars främsta kännemärke är att den avskyr all bokstavlig tolkning.
Ett annat gnostiskt drag i kyrkliga sammanhang är det tilltagande intresset för mystiken.
Vad är mystik? I religiösa sammanhang står det för en omedelbar, direkt och intuitiv kunskap om Gud eller den högre världen genom en personlig religiös upplevelse. Mystikern söker förening med Gud genom intuition, känslor och upplevelser. Det behövs i princip inget stöd av präster, ord och sakrament för den mystiska upplevelsen. Ju mer utarmade kyrkorna i dag blir på den kristna läran, desto mer växer intresset för mystiken. Mer och mer talas det om att vi kan möta Gud i vårt inre, i meditationer och tystnad. Ärkebiskop Hammar vittnade för inte så länge sedan i ett radioprogram, hur han möter Gud i tystnaden. Så gör också den kände filmregissören Ingmar Bergman, fast han inte alls bekänner sig tro vare sig på Gud eller på kristendom. Men den ordlösa frid han upplever i tystnaden kallar han ändå Gud.
Dragningen till det mystiska har funnits oberoende av gnosticismens framväxt. Men gnosticismen, som är en utpräglad mystikåskådning, ger i dag med sitt växande inflytande stor och stark näring åt olika former av tro som bygger på mystiska upplevelser. Det finns nog en hel del som inte vill bli betraktade som gnostiker, utan hellre talar om sitt intresse för kristen mystik. Det låter lite mer rumsrent att tala om ”klassisk kristen mystik”. Likväl far man likt gnostikerna efter den mystiska upplevelsen som ger den befriande insikten om att Gud eller det gudomliga redan finns i vårt inre.
En del försöker göra även Luther till mystiker. Teologer och författare som Bengt Hoffman och Christian Braw har lämnat bidrag till den synen. Luthers teologi skall enligt dessa i väsentliga avseenden ha formats av mystiska upplevelser och av påverkan från den medeltida mystikern Tauler. Reformationen ursprung och enda källa skulle således egentligen inte vara ”Skriften allena”, utan Skriften och privata gudsuppenbarelser och upplevelser. Vi har här inte utrymme att närmare vederlägga dessa försök att göra Luther till en mystiker, som i praktiken byggde sin tro på något mer än Skriften allena. Det må vara nog att avvisa sådant tal med hänvisning till den lutherska bekännelsen till Skriften som ”Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla lärare och läror bör prövas och bedömas” (SKB, s. 542). Inte heller trons mottagande av frälsningens gåva förmedlas genom mystiska upplevelser vid sidan av Ordet och sakramenten. Bibeln känner inte till något gudsförhållande som inte förmedlas genom evangelium. Det är ingalunda mystikern Luther som talar i Schmalkaldiska artiklarna, där det sägs:
Därför bör vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor endast genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas som ande, det är av djävulen. (SKB, s. 334)
Gud möter i ordet och sakramenten den förtappade, gudlösa människan. Där handlar han med syndare och ”gör den ogudaktige rättfärdig” (Rom. 4:5) av nåd genom tron. Där sker det saliggörande bytet att våra syndakläder tas ifrån oss och vi i stället ikläds den vita bröllopsdräkten. Där möter vi Gud och blir förenade med honom. Som en följd av denna rättfärdiggörelse tar Gud, den Treenige, sin boning i en syndare. Först då kan vi med Skriften tala om en mystisk – i betydelsen ofattbar och outsägligt djup – förening med Gud, en unio mystica, vilket också den lutherska kyrkan flitigt och mycket uppbyggligt har gjort. Men det är något helt annat än att på gnostiskt vis upptäcka Gud i sig själv (eller sig själv som gudomlig) och tro att detta är vägen till salighet. Den gnostiska tron är i själva verket ett demoniskt självbedrägeri.
Den s.k. feministteologin har rötter i gnosticismen. De gnostiska samfunden hade, som vi tidigare nämnt, ofta kvinnliga präster – alldeles tvärt emot många kvinnoprästförespråkares argument att Jesus och apostlarna under trycket av rådande patriarkaliska ordningar inte hade möjlighet att då öppna ämbetet för kvinnor. För gnostikerna var tanken på skapelsegivna olika roller för man och kvinna befängd. Fanns sådana så hörde de till Demiurgens onda skapelse. Gnostikerna var ivriga att ge gudsbilden också kvinnliga drag och de gudomliga eonerna åkallades under kvinnliga namn. Det vi i dag hör från feministteologer om Gud, ”vår moder” och Jesus, ”vår syster” och Anden som ”livgiverskan” är ett tydligt eko i vår tid från den gamla gnostiska gudstjänstliturgin. Biskop Anders Nygren i Lund var klarsynt, när han 1958, vid beslutet om kvinnoprästreformens genomförande i vårt land, sade att Svenska kyrkan nu växlat in på ett främmande, gnostiskt spår.
Olav Hammer ger i sin bok om New Age ”På spaning efter helheten” (W&W:s förlag 1998, s. 104) följande typexempel på en gnostiskt färgad föreställning, hämtad ur en i vår tid spridd bok som handlar om att söka sitt inre jag.
1. Du är helig och för att komma till insikt om den saken måste du höja dig över gamla åsikter som du har tillägnat dig.
2. Du är en gudomlig varelse kallad att få kontakt med ditt heliga jag genom att lära dig förhöjd medvetenhet.
3. Ditt heliga jag kan besegra olika identiteter som finns i ditt ego och bli den dominerande kraften i ditt liv.
4. Du kan utstråla denna medvetenhet utanför dina egna gränser och påverka alla andra människor
Detta är kärnan i modern gnosticismen uttryckt i klartext. Det handlar om att upptäcka ”det heliga jaget”. Det är något som står i den allra skarpaste konflikt med Bibeln – i lika skarp motsättning som Jesus stod mot fariséerna. Dessa lärde också att människan hade en gudagnista och att människan med Guds hjälp kunde göra goda gärningar och så bli frälst. Men Jesus sade: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande” (Joh. 3:5, 6). Människan är inför Gud en syndare rakt igenom. Hon skapades till Guds avbild, men den förstördes i grund genom synden. Det gamla syndiga går inte att restaurera. Det finns ingen pärla av godhet som ligger kvar där inne, djupt begravd under syndernas bråte och smuts. Människan måste födas på nytt. Hon äger alls inte någon gudomlig, ren kärna som skall upptäckas, utan tvärtom en kärna av djupt syndafördärv. Det var Jesu budskap.
Det gnostikerna kallar gudagnistan, det gudomliga eller ”det heliga jaget”, är således enligt Skriften raka motsatsen: ursynden, själva kärnan i synden. Att bli som Gud genom att äta av kunskapens träd på gott och ont var ormens frestelse. Den frestelsen har människan ständigt på nytt fallit för. Gnostikernas längtan efter frihet och lycka genom att finna Gud i sitt inre är i själva verket ett rent demoniskt högmod. Gnosticismen är självförverkligandets och självförgudningens religion. Den utövar sin gamla tjusning med förnyad styrka i dag. Gnosticismen är, som vi har sett, åter på kraftig frammarsch, liksom i fornkyrkans tid. Kyrkan höll då stånd och besegrade den med tiden. De mer stridbara gnostikerna säger i dag ungefär så här: ”I början vann Paulus och hans försoningslära och kyrkan kättarförklarade vår tro och våra skrifter. I dag har de gamla skrifterna återfunnits och hemliga visdomen återuppstått. Nu skall vi vinna och kättarförklara Paulus och den bokstavliga tolkningen av Nya testamentet!”
Vi har att kämpa den yttersta tidens kamp och står mitt i den tidens stora anstormning mot Guds rike, den som Jesus klart har förutsagt. Och det är en kamp ”inte mot kött och blod”, inte mot mänskliga meningar bara. Vi strider mot de krafter som står bakom, ”mot furstar, mot väldigheter, mot världshärskare som råder här i mörkret, mot ondskans andemakter i den himmelska världen” (Ef. 6:12).
När aposteln Paulus i 1 Tim. 6:20 säger: ”Vänd dig bort från de gudlösa floskler och invändningar som kommer från den där ’kunskapen’, som inte förtjänar namnet” (”den falskeligen så kallade kunskapen” i 1917 års övers.), så är det högst sannolikt den framväxande gnosticismen han tänker på. Hans varning och förmaning är i högsta grad aktuell i dag. Gnosticism både i utom- och inomkyrkliga former, är ett tidens tecken. Vi måste lära oss att känna igen den och göra som aposteln säger: vända oss bort från den. Allt som förlägger frälsningens källa inom oss, i form av inre ljus, inre godhet, inre uppenbarelser, känslor och djupa, mystiska upplevelser är inget annat än ”Satans djupheter” (Upp. 2:24). I all denna förment djupa, hemliga kunskap firar Satan triumfer när han får människor dithän. Mot det har vi likt fornkyrkan att hålla fast vid Ordet som säger att frälsningen kommer från Kristus, Guds Son, död och uppstånden för oss. Den kommer utifrån och in genom Guds Ord, som inte har dolda meningar, utan där bibelställenas mening är den som bokstäverna, orden och meningarna direkt förmedlar. Det enkla klara evangeliet om syndernas förlåtelse för Kristi skull är den sanna kunskapen, Guds visdom till frälsning.