Om den heliga Skrift

Vi tror och lär

att Bibeln, den heliga Skrift, är kyrkans högsta och enda norm i fråga om kristen tro och kristet liv (principen Sola Scriptura, Skriften allena),

att Bibeln är skriven av människor – Gamla testamentet av profeter, och Nya testamentet av evangelister och apostlar – men att den likväl inte består av människors tankar och ord utan av Guds tankar och ord,

att Bibeln blev till genom att den Helige Ande drev profeter och apostlar att skriva eller låta skriva ner de tankar och ord som gavs dem från Gud (verbalinspiration),

att Bibeln därför är Guds Ord och helig Skrift, kyrkans rena och klara källa, sann och tillförlitlig i alla avseenden,

att Gud har gett oss den heliga Skrift för att uppenbara för oss allt vad vi behöver veta för att bli frälsta och kunna leva ett rätt liv enligt Guds vilja,

att den gudomliga uppenbarelsen om vår frälsning är definitivt avslutad med Jesus och Nya testamentet.

Kommentar

Den lutherska kyrkans källprincip är Sola Scriptura. Skriften ensam är den gudomliga och saliggörande kunskapens källa. Det innebär att Skriftens auktoritet är absolut och suverän. I kyrkan får ingen mänsklig auktoritet ställas över eller vid sidan av Skriften, och inget får läras mot Skriften. Den är norma normans – en normskapande norm, överordnad allt annat. Kyrkan skall lyda allt i Skriften i den mån Skriften själv kräver lydnad. När hon gör det, dyrkar och lyder hon Gud själv, som står bakom varje ord i Skriften. Men att förneka något i den heliga Skrift är att förkasta vad Gud, den Högste, säger och göra honom till en lögnare.

Skriftens gudomliga auktoritet vilar helt på läran om verbalinspirationen. Den är inte något som kyrkans teologer själva hittat på, utan Skriftens egen lära om sig själv. Verbalinspiration innebär att Guds tankar och ord – utan att förvrängas – har stigit ned till oss på jorden och blivit begripliga, mänskliga ord och meningar. Skriften är så klar att en vanlig människa kan förstå dess budskap.

Den lutherska kyrkan har Jesu egen bibelsyn. Såväl Gamla som Nya testamentet sanktionerade Jesus själv som helig, andeingiven Skrift. Han hänvisade ständigt till Skriften (GT) som Guds Ord. Vad gäller Nya testamentet lämnade Jesus inte efter sig någon egenhändigt skriven text. I stället gav han apostlarna fullmakt att föra hans talan och förmedla hans ord till hela världen. I det syftet utrustade han dem med den Helige Ande, som skulle leda dem fram ”till hela sanningen” (Joh. 16:13) och till att bli garanter för de nytestamentliga skrifter som skulle fogas till Skriften. Detta är något som exklusivt gäller apostlarna. Efter dem har ingen mer fått fullmakt att utöka Skriften. Den kristna kyrkan är apostolisk, den bygger på det andeingivna, apostoliska ordet. Uppenbarelsen är definitivt avslutad med apostlarnas ord. De förmedlar den tro ”som en gång för alla” (Jud. v. 3) har överlämnats åt kyrkan.

Inspirationen är inte begränsad till ”religiösa och andliga frågor”, som somliga menar, utan täcker allt i Skriften – även biologiska, historiska och geografiska uppgifter. Inspirationen är ett gudomligt under som gäller originaltexterna på grundspråket och gör dem till Guds ofelbara ord. Avskrifter och översättningar står däremot inte under något löfte om ofelbarhet. Inspirationens under skall vi inte förstå som att författarna skrev mekaniskt eller i trans med sina naturliga sinnen och förmågor bortkopplade. Den Helige Ande har i stället använt sig av deras normala intellekt, personlighetsdrag och färdigheter. Lukas ägnade sig t.ex. åt noggranna efterforskningar och insamling av uppgifter, innan han skrev ner sitt evangelium (Luk. 1:1-4).

Den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, samlade i Konkordieboken av år 1580, står under den heliga Skrift. Dessa skrifterna innehåller sammanfattande utläggningar av den kristna tron och ställningstaganden i omstridda lärofrågor i kyrkan. De har sin auktoritet från Skriften och är norma normata – en ”normerad”, underordnad norm. Den lutherska kyrkan kräver trohet mot kyrkans bekännelseskrifter, inte för att hon tror att Luther eller andra lutherska fäder på 1500-talet i allt var ofelbara uttolkare av Skriften, utan därför (lat. quia) att hon har funnit att bekännelseskrifterna klart och tydligt stämmer överens med vad Bibeln lär. Vi håller inte på de lutherska bekännelseskrifterna ”i den mån” (lat. quatenus) de stämmer med Skriften. Det skulle göra bekännelsen tvivelaktig och till intet förpliktigande. En kyrka måste alltid ha en bekännelse som ger henne identitet och vittnar om hur hon tolkar Skriften.

Allt som lärs i kyrkan skall bygga på klara och otvetydiga läroställen (sedes doctrinae) i Bibeln. För oss dunkla och oklara bibelställen skall alltid tolkas i ljuset av de tydliga och klara enligt principen ”Skrift skall med Skrift tolkas.” Skriftens ord skall tolkas bokstavligt (enligt ordens normala betydelse) såvida det inte tydligt framgår av sammanhanget att det rör sig om stilistiska eller poetiska uttryckssätt, liknelser och symboliska texter. Den lutherska kyrkan bygger inte någon lära enbart på liknelser eller poetiska uttryck, utan på den sanning som dessa vill belysa och som tydligt framgår av andra utsagor i Skriften. Utan naturlig, bokstavlig tolkning som grundprincip töms Bibeln snart på sitt verkliga innehåll och blir en tummelplats för allehanda mänskliga spekulationer.

Till Bibelns kánon (”rättesnöre”, samling av normerande skrifter) hör Gamla testamentets profetiska böcker (Jesu Bibel) och Nya testamentets apostoliska böcker. I vårt Nya testamente har vi också några skrifter (Hebr., 2 Petr., 2 och 3 Joh., Jak., Jud., och Upp.) som i fornkyrkan var mer eller mindre ifrågasatta, inte på grund av innehållet, utan för att det rådde viss osäkerhet om deras apostoliska ursprung. Den lutherska kyrkan värderar dessa uppbyggliga och dyrbara böcker mycket högt. De bör utan tvekan behållas och användas i kyrkan – men med en viktig åtskillnad. Vad som sägs i dessa skrifter skall alltid läsas och förstås i ljuset av vad som står de allmänt erkända apostoliska skrifterna. Ingen lära utan grund i de senare bör hämtas från dem.

Skriftens egna ord

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. (Joh. 17:17)

Skriften kan ju inte sättas ur kraft. (Joh. 10:35)

För att ni... skall lära er den regeln: ”inte utöver vad som står skrivet”. (1 Kor. 4:6)

Du känner sen barndomen de heliga skrifter, som kan ge dig den vishet som frälsar, när du läser dem i tron på Jesus Kristus. Hela Skriften (GT) är ingiven av Gud och därför nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att den människa som hör Gud till kan bli duglig för sina uppgifter, väl rustad till varje gott verk. (2 Tim. 3:15-17)

Ingen profetia (i GT) har någonsin blivit till genom en människas vilja, utan drivna av den Helige Ande talade människor sådant som kom från Gud. (2 Petr. 1:21)

Sedan Gud fordom många gånger och på många vis talat till fäderna genom sina profeter, har han nu i dessa yttersta tider talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:1-2)

Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. - - - Men när han kommer, som är sanningens ande, skall han leda er fram till hela sanningen. (Joh. 14:26, 16:13)

Men det är inte bara för dem (apostlarna) jag ber, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig. (Joh. 17:20)

Om detta talar vi, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med ord som vi lär av Anden. (1 Kor. 2:13)

HERRENS undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. (Ps. 19:8)

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

Icke enbart av bröd lever människan, utan av vart och ett ord som utgår ur Guds mun. (Matt. 4:4)

Kämpa för den tro, som en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga. (Jud. v. 3)

Saliga är de som hör Guds ord och tar vara på det. (Luk. 11:28)

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid mot Skriften t.ex. lär

– att tron på verbalinspirationen leder till död bokstavstro eller till avgudadyrkan, så att man dyrkar en bok i stället för Gud,

– att Bibeln bara delvis är ingiven av Gud, så att den är tillförlitlig, när det gäller det andliga eller religiösa budskapet, men kan ha fel i utsagor av t.ex. historisk, geografisk och naturvetenskaplig art,

– att förnuftet står över Skriften och avgör vad som skall tros,

– att Bibeln skall tolkas mystiskt som innehållande hemlighetsfulla och dolda budskap,

– att påven har en av Gud given auktoritet att ofelbart tolka Skriften och att ställa upp nya lärosatser, som alla i kyrkan måste tro, eller att traditionen och kyrkomöten har en liknande auktoritet,

– att den gudomliga uppenbarelsen inte är avslutad med Jesus och apostlarnas ord, utan är en i varje tid fortgående process,

– att direkta ”upplevelser av Anden” kan ersätta eller komplettera Skriften.

[^]