Om bikten och nyckelmakten

Vi tror och lär

att den enskilda, personliga avlösningen i bikten är ett av Gud instiftat nådemedel, jämbördigt med övriga nådemedel,

att bikten består av två delar, dels att man enskilt bekänner synder inför en biktfader, dels att man av biktfadern tar emot avlösning eller förlåtelse för sina synder,

att biktfaderns förlåtelse är Guds förlåtelse,

att den enskilda avlösningen är evangelium i dess mest enkla och klara form, given till stor tröst och hjälp för oroliga och bekymrade samveten,

att kyrkan, som av Kristus har fått makt att lösa ångerfulla syndare från all synd (lösenyckeln), också har fått makt att binda i synd eller hålla tillbaka förlåtelsen (bindenyckeln), när en syndare är uppenbart obotfärdig och vägrar att bättra sig,

att bruket av lösenyckeln är kyrkans allra största och härligaste uppgift.

Kommentar

Bikt har ofta betraktats som något typiskt romersk-katolskt, inte riktigt hemmahörande i luthersk kristendom. Men så förhåller det sig inte. Vi skall komma ihåg att den lutherska kyrkan är en reformerad katolsk kyrka. Endast sådant som uppenbart stred mot Skriften rensades i reformationen ut ur kyrkan. Bikten hörde definitivt inte till den kategorin. Vår lutherska bekännelse betonar tvärtom mycket kraftigt, att den enskilda avlösningen är förordnad av Gud och skall behållas i kyrkan. Bikten jämställs utan vidare med dop och nattvard och kallas för ”botens sakrament” (Apologin, s. 222).

Efter det att en del lagiska krav på en uttömmande och fullständig syndabekännelse och ett fullgörande av ålagda gottgörelser (satisfaktioner) hade tagits bort, blev bikten ett rent och omistligt evangelium. Den kom att uppskattas och värderas mycket högt i den lutherska kyrkan, långt mer än under den romersk-katolska tiden. Det framgår inte minst av att de traditionella biktstolarna behölls i de lutherska kyrkorna och på sina håll var i bruk ända in på 1700-talet.

Den enskilda avlösningen kom tyvärr ändå med tiden alltmer ur bruk och ersattes av allmän bikt (s.k. allmänt skriftermål) som inledning till högmässan. Den hade först formen av en gemensam syndabekännelse som följdes av individuell avlösning, men den senare ersattes så småningom av en allmän avlösning, uttalad över alla. Bakom denna tragiska utveckling (som har sina rötter i pietismen) ligger den förlorade tron på den personliga avlösningen som ett av Gud instiftat nådemedel. Även om ett nyvaknat intresse för bikt tidvis kan skönjas i olika kyrkor, så hänvisas sällan till avlösningen som en Guds instiftelse. Bikten anses värdefull mest bara ur psykologisk och mentalhygienisk synvinkel.

Ändå är det inte alls svårt att finna den enskilda avlösningens bibliska grund. Det allra första Kristus gör efter sin uppståndelse är att förkunna ”frid” för lärjungarna (Joh. 20:21 ff.). Denna frid med Gud är resultatet av Kristi fullbordade försoningsverk och segerrika uppståndelse för oss. I omedelbar anslutning till orden om frid ger Jesus lärjungarna och kyrkan uppdraget att i Andens kraft förlåta enskilda människor deras synder. Denna makt hade Jesus redan tidigare talat med lärjungarna om och benämnt ”himmelrikets nycklar” (Matt. 16:19) – nycklar med vilka de kunde stänga eller öppna himmelen för syndare. Kristus själv avlöste enskilda personer: ”Fatta mod, min son, dina synder förlåtas dig”, sade han till den lame (Matt. 9:2). Han gav människor frid genom personligt riktade, enkla och raka förlåtelseord. Sådan avlösning ville han även i fortsättningen se i sin kyrka.

Nyckelmakten utövas allmänt i predikan av lag och evangelium. Lösenyckeln är också verksam i dop och nattvard. Varhelst evangelium förkunnas och erbjuds, så sker det för att bli mottaget av enskilda människor. Tron är alltid individuell. Därför börjar också den apostoliska trosbekännelsen (i sin ursprungliga form) med orden ”Jag tror” (Credo). Ingen blir frälst av andras tro eller av kyrkans kollektiva tro, utan genom en personlig tro. Detta kommer alldeles särskilt till uttryck i bikten. Den enskilda avlösningen är evangelium i dess allra renaste, enklaste och mest personliga och oundvikliga form: här gäller den villkorslösa nåden och förlåtelsen just den enskilda individen och ingen annan. I biktens heliga och saliga stund är Gud och den biktande ensamma. Biktfadern som uttalar avlösningen gör det på Kristi vägnar och på hans befallning. Därför skall biktens avlösning alltid tas emot med full visshet om att det är Gud själv som förlåter. För att påminna om det, brukar biktfadern i vår lutherska kyrka strax före avlösningen ställa frågan: ”Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse?”

Någon bestämd ritual för bikt finns inte angiven i Skriften. Yttre former såsom bruk av biktstol, biktspegel som hjälp att bekänna konkreta synder, tystnadsplikt osv. är endast mänskliga ordningar som vuxit fram ur kyrkans själavårdserfarenhet och befunnits vara goda och nyttiga.

Bikten är inte till bara för de gånger då vi fallit i svår synd och är i stor nöd. Det är andligt nyttigt och hälsosamt att mer regelbundet gå till bikt, ödmjuka sig och nämna vanliga vardagliga synder vid namn inför en biktfader. Att gå till bikt är att på ett mycket påtagligt sätt leva i sitt dop. I dopet blev vi helt och hållet rena, i bikten tvår Jesus våra fötter som smutsats ner under vandringen (Joh. 13:10) och återför oss till dopets nåd. Bikten främjar också vår helgelse. En namngiven synd är lättare att bekämpa än den man inte kan eller vill sätta fingret på. När vi formulerar vår synd och bekänner vår önskan att bli fri från den, så lastas bördan av genom avlösningen. Den utplånar det som varit och befriar oss till något nytt. Då växer och mognar vi som kristna. Så är bikten ett botens sakrament, en ovärderlig hjälp till andlig hälsa som kristna inte skall förakta och försumma.

Det är väl känt hur högt Luther personligen värderade bikten, särskilt för evangeliets och avlösningens skull. Han uppmuntrade flitigt människor med bekymrade samveten göra bruk av den. Till dem som kände till vilket underbart nådemedel bikten var men ändå avhöll sig från den kunde han varnande säga: ”Vill du gå fram stolt och obiktad, så drar vi därav den slutsatsen att du inte är en kristen…”

Bindenyckeln är lösenyckelns motsats. Den stänger och låser på Guds befallning dörren till all förlåtelse. Också denna nyckel, som verkar lika effektivt som lösenyckeln, skall brukas i kyrkan. Men den skall endast användas på uppenbara och obotfärdiga syndare. I Matt. 18 ger oss Jesus ett exempel på när och hur man använder den. Det är viktigt att komma ihåg att även bindenyckeln står i den frälsande kärlekens tjänst. Dess syfte är dels att skydda församlingen, så att inte det onda sprider sig, dels att syndaren skall vakna upp ur sin synd, vända om och bli frälst. Bindenyckelns yttersta syfte är alltid att bereda väg för lösenyckeln eller avlösningen – den nyckel som Herren Kristus och hans kyrka allra helst vill bruka.

Skriftens egna ord

Om vi säger att vi inte har någon synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh. 1:8, 9)

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Vad du binder på jorden skall vara bundet i himmelen, och vad du löser på jorden skall vara löst i himmelen. (Matt. 16:19, 18:18)

Då sade Jesus än en gång: Frid vare med eder! Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er. När han sagt det, andades han på dem och sade: Tag emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de honom förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem. (Joh. 20:21-23)

Då sade David till Natan: ”Jag har syndat mot HERREN.” Natan sade till David: ”Så har också HERREN förlåtit dig din synd. Du skall inte dö.” (2 Sam. 12:13)

Fatta mod, min son, dina synder förlåtas dig. (Matt. 9:2)

Om din broder försyndar sig, så gå och ställ honom till svars mellan fyra ögon. Hör han på dig, så har du vunnit din broder. Hör han inte på dig, så tag med dig ännu en eller två… Hör han inte på dem, så låt församlingen veta det. Hör han inte ens på församlingen, så får du betrakta honom som en hedning eller publikan. (Matt. 18:15‑17)

… överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag… Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? (1 Kor. 5:5 6)

Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh. 3:17)

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

– att bikt är en god, kyrklig själavårdspraxis, motiverad av psykoterapeutiska skäl, men inget egentligt nådemedel instiftat av Kristus (vanlig protestantisk villfarelse),

– att avlösningen i bikten inte är en särskild handling från Guds sida riktad mot en enskild kristen, utan bara en påminnelse om att Kristus redan har betalat vår skuld och rättfärdiggjort oss (nådemedel tömt på sin kraft),

– att avlösningen inte gäller om inte alla medvetna synder räknas upp (gammal romersk-katolsk villfarelse),

– att det främsta i bikten är vad vi gör och säger och inte vad Gud gör (synergism).

[^]