Om bönen

Vi tror och lär

att vi skall bedja för att Gud befallt oss att göra det och för att vi behöver det,

att all kristen bön är riktad till Gud, den Treenige,

att vi skall bedja i Jesu namn, eftersom Gud endast hör våra böner för Jesu Kristi skull,

att bönen inte är något nådemedel varigenom vi får syndernas förlåtelse, utan en gåva som följer av tron på evangelium,

att vi skall bedja ovillkorligt, dvs. utan förbehåll, när vi ber om andliga välsignelser, nödvändiga för vår frälsning, men att vi i övrigt skall bedja villkorligt, dvs. under förbehåll att det är Guds vilja,

att den kristna bönen verkar stora ting.

Kommentar

Från den allmän- eller privatreligiösa bönen, som i sig är ett positivt uttryck för hur svårt människan har att göra sig kvitt tanken på Guds existens, måste vi noga skilja den kristna bönen. Icke kristna kan inte bedja rätt. Vi skall inte bedja ”som hedningarna” gör, säger Jesus i Bergspredikan (Matt. 6:7). De tillber vad de inte känner (Joh. 4:22).

Bönen är en särskild gåva just till kristna. Den är en direkt följd av att man lärt känna Gud genom Jesus Kristus. Han gör den okände Guden känd, så att vi vet vem vi ber till. Han ensam har med sin försoning öppnat vägen till Gud – också bönens väg. Jesus undervisade ofta sina lärjungar om bön. Det finns således en kristen lära om bönen, som det är viktigt att ta del av för att bli en rätt bedjare.

Gud möter oss i Skriften som den Treenige för att vi skall anropa och tillbedja honom som Fadern, Sonen och den Helige Ande. När vi ber, har det ingen avgörande betydelse till vilken person i den heliga Treenigheten vi vänder oss. Ber vi till en, så ber vi samtidigt också till de andra två, eftersom den enda gudomen ägs av alla tre. De som förnekar Treenigheten kan inte bedja. Deras bön riktar sig inte till den Gud som Skriften uppenbarar, utan till en gudsbild som de själva skapat. I dag förkunnas allt oftare, att man även i andra religioner dyrkar och tillber samme Gud som de kristna. Men så förhåller det sig inte. Dyrkan av andra gudar än Skriftens Gud är enligt första budet inget annat än ren avgudadyrkan.

Porten in till det kristna bönelivet är alltid Jesus Kristus, som tagit bort det största och svåraste bönehindret: våra synder. Att bedja i Jesu namn är att bedja i tro på syndernas förlåtelse för Kristi skull. Det är att nalkas Gud iklädd Kristus, omsluten av hans godhet och rättfärdighet, som övertäcker all synd. Gud hör bara rättfärdiggjorda syndares bön. Att nalkas Gud på annat sätt än i Jesu namn, är att komma i eget namn och åberopa sig på egna förtjänster som skäl till att Gud skall höra. Det är att bedja som hedningarna gör. De hoppas på bönhörelse p.g.a. bönens intensitet, dess teknik, utformning eller längd. Den som ber i eget namn försöker på olika sätt att besvärja eller betvinga gudomen med sina egna prestationer eller med sin goda vilja. Men all bön som bortser från Jesus är förfelad. Gud har endast behag till Sonen och till dem som kommer i hans namn.

Att vi skulle dyrka och åkalla jungfru Maria och helgonen och tro att de i kraft av sin förtjänst bättre förmedlar våra böner strider mot Skriften. Det är inte bara avguderi, utan ett grovt förakt för Kristus och hans förtjänst som inte varande tillräcklig. I Jesu namn har varje kristen direkt och omedelbar tillgång till Guds hjärta.

Det är inte ovanligt, att präster och pastorer hänvisar frälsningssökande människor till bönen och uppmanar dem att ”bedja sig igenom till frid med Gud” och liknande. Sådant gör att bedjaren lätt drivs till förtvivlan eller till falsk förtröstan på egna gärningar och subjektiva känslor och upplevelser. Det leder också till att man börjar betrakta bönen som ett nådemedel. Men Gud skänker oss inte sin nåd efter en mer eller mindre hård och lång bönekamp, utan hänvisar oss i stället till evangelium i Ordet och sakramenten. Där, och endast där, möter vi den uppståndne och levande Herren, som i kraft av sin försoning förlåter och rättfärdiggör syndare. Bönen är således ingen kanal eller extra linje till Gud genom vilken han förlåter den som ber. Bönen gör aldrig de av Herren instiftade nådemedlen överflödiga eller mindre viktiga. Tvärtom, det är just ett flitigt bruk av Ordet och sakramenten som skapar glada och frimodiga bedjare, vissa om att Gud hör deras böner för Kristi skull.

Den gamla huvudindelningen av bön i begäran och tacksägelse är biblisk. Inom ramen för dessa två ryms också mer specifika böneformer som åkallan (rop i djup nöd), förbön (för andras behov), lovprisning och tillbedjan (hängiven och självförglömmande vördnad för Gud för vad han är i sig själv).

Inget är för stort och inget för obetydligt att göra till ett böneämne. Vi får lägga fram alla våra bekymmer och önskningar inför Gud i bön. Jesus säger upprepade gånger att vi skall få ”allt” vad vi i tro ber om, eller att han skall göra ”vadhelst” vi ber om i hans namn. Dessa löften har i karismatiska och svärmiska sammanhang ibland utlagts som om kristna mer eller mindre fritt kan förfoga över den gudomliga allmakten, bara de gör på rätt sätt. Men bön är aldrig magi. Det är ett svårt missbruk av bönens gåva. Vi varken kan eller får betvinga eller kommendera Gud och tala om för honom hur och vad han skall göra. Det vet han bäst själv.

Löftet om att vi skall få allt vad vi i tro ber om i Jesu namn betyder inte, att vi skall få allt det som vårt syndiga, onda kött vill ha. Vi skall i stället få allt det som står i överensstämmelse med Guds vilja och är förenligt med Jesu namn. Ramarna för vad vi skall bedja om har Jesus själv givit i ”mönsterbönen” Fader vår (Matt. 6:9-13, Luk. 11:2-4).

Den kristna kyrkan har av gammalt framställt en sund, biblisk grundregel för hur vi skall bedja. Den säger, att när vi ber om andliga välsignelser, nödvändiga för vår frälsning, så skall vi bedja utan något förbehåll. Det är t.ex. nödvändigt för vår salighet att vi får del av det rena, oförfalskade evangeliet om syndernas förlåtelse för Kristi skull, och att vi tror Guds Ord och får kraft att bekänna Kristus för världen, stå emot Satans frestelser och anfäktelser och hålla ut ända till slutet. Hjälp till sådant vet vi av Guds Ord att Gud alltid vill ge oss. Vi kan därför utan vidare framhålla detta för Gud och vara säkra på att han ger oss det, så att vi blir bevarade på trons och salighetens väg. Men när det gäller andra gåvor säger den bibliska grundregeln, att vi skall bedja villkorligt, dvs. med orden ”om det är din vilja” uttalade eller underförstådda. Så bad den t.ex. den spetälske: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren” (Matt. 8:2). Gud svarar på all kristen bön. Men om inte bönen skulle bli besvarad enligt vår vilja, så blir den besvarad efter Guds vilja, vilket alltid är mycket bättre för oss – även om det ibland tar tid för oss att förstå det.

Gud vill att vi skall bedja. Han har befallt oss att göra det. Därför skall vi inte låta vårt böneliv styras av känslor, av att ”andan faller på”, utan bedja under livets alla förhållanden. Visserligen vet Gud vad vi behöver långt innan vi ber. Han hade också kunnat ge oss allt utan bön. Men så vill han inte ha det. Han vill tala med sina barn, röras av sin kyrkas böner och som svar på dem uträtta stora ting. Därför skall vi aldrig förakta den kristna bönen och tro att den är verkningslös. Näst efter Ordets predikan och sakramentens förvaltning är bönen kyrkans viktigaste uppgift. Genom våra böner och förböner drar Gud, den Högste, in oss i sitt handlande här i tiden, både inom det andliga och världsliga området.

Skriftens egna ord

Herren din Gud skall du tillbedja och honom allena skall du tjäna. (Matt. 4:10)

Genom honom (Jesus) har vi i en och samme Ande tillträde till Fadern. (Ef. 2:18)

Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. Herre, hör min röst, låt dina ögon lyssna till mina rop om nåd. Om du, HERRE, tillräknar missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, för att man skall frukta dig. (Ps. 130:1-4)

När ni ber skall ni inte hopa tomma ord som hedningarna. De tror att de blir bönhörda för sina många ords skull. (Matt. 6:7)

Vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud. (1 Kor. 10:20)

Bed och ni skall få. Sök och ni skall finna. Klappa på, och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber han får, och den som söker han finner, och för den som klappar slås dörren upp. (Matt. 7:7, 8)

Ropa till mig på nödens dag, så skall jag rädda dig, och du skall ära mig. (Ps. 50:15)

Gör er inga bekymmer, utan lägg fram alla era önskningar inför Gud, genom bön och åkallan, med tacksägelse. (Fil. 4:6)

Allt vad ni ber om i era böner, det skall ni tro att ni redan har. (Mark. 11:24)

Tro mig: vad ni ber Fadern om, det skall han ge er i mitt namn. (Joh. 16:23)

Vi har den frimodiga tilliten till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. (1 Joh. 5:14)

Ni ber men får ingenting, därför att ni ber så illa, bara för att ha något att slösa bort på era njutningar. (Jak. 4:3)

Om nu ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader ge helig Ande från himmelen åt dem som ber honom. (Luk. 11:13)

Först av allt vill jag nu att det skall frambäras böner, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som regerar, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv. (1 Tim. 2:1, 2)

Bed för dem som förföljer er. (Matt. 5:44)

Låt er uppfyllas av Anden, så att ni talar med varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herres Jesu Kristi namn. (Ef. 5:19, 20)

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

– att bön är var mans möjlighet och att Gud hör allas bön oavsett tro,

– att Gud är trög och ovillig att höra sina barns böner och med böneteknik och gärningar måste uppväckas och bevekas att göra det (magi),

– att det inte räcker med att bedja i Jesu namn och att bönen blir mer effektiv om den förmedlas av jungfru Maria eller helgonen (romersk villfarelse),

– att bön som inte har gett förväntat resultat, t.ex. i form av tillfriskande från svår sjukdom, beror på otro (karismatisk villfarelse),

– att den fromma bönekampen är vägen till frälsning (pietism).

[^]