Om rättfärdiggörelsen genom tron

Vi tror och lär

att rättfärdiggörelsen genom tron är den kristna trons främsta läropunkt, den trosartikel med vilken kyrkan står eller faller (articulus stantis et cadentis ecclesiae),

att rättfärdiggörelsen helt och hållet är en Guds gärning genom vilken han för Kristi skull förlåter oss våra synder och förklarar oss rättfärdiga inför honom,

att rättfärdiggörelsen sker av ren nåd, utan några motprestationer från vår sida som villkor,

att den uppståndne Kristus är vår rättfärdighet genom tron allena,

att rättfärdiggörelsen erbjuds oss i nådemedlen för att vi där skall ta emot den och fast förlita oss på att vi, trots att vi är syndare, i Jesus Kristus är fullkomligt heliga och rättfärdiga inför Gud,

att var och en som tror blir rättfärdiggjord och salig, medan den som förkastar rättfärdiggörelsens gåva blir kvar i sina synder och står under Guds vrede.

Kommentar

Rättfärdiggörelse är en biblisk-juridisk term för syndernas förlåtelse. Den är ett gudomligt domsutslag, där Gud den Högste av nåd frikänner oss från all synd, tillräknar oss Kristi rättfärdighet och förklarar oss för hans skull vara rättfärdiga i Guds ögon. Sådan förlåtelse ges inte i någon annan religion.

Rättfärdiggörelsens höga och härliga domslut är Skriftens dyrbaraste innehåll och kristendomens hjärta, utan vilket all kristen tro är utan liv och inre sammanhang. Ingen människa kan bestå inför Gud utan att vara rättfärdiggjord. Ingen kan äga den Helige Ande, hålla Guds bud och leva som Guds barn utan att först vara rättfärdiggjord. Det som gör kyrkan till ”de heligas samfund” är just att den består av rättfärdiggjorda syndare.

Skriften talar i frälsningens sammanhang inte om någon rättfärdighet som kommer från oss, utan om ”en rättfärdigheten från Gud genom tro på Jesus Kristus” (Rom. 3:22). Vi rättfärdiggörs inte genom någon egen rättfärdighet, utan genom en ”främmande”, en annans, nämligen Kristi rättfärdighet. Med tron griper vi om hans rättfärdighet och får räkna den som vår egen.

Den rättfärdighet med vilken vi rättfärdiggörs är den som Kristus hade, när han uppstod på tredje dagen. Uppståndelsens stora och för vår rättfärdiggörelse helt avgörande betydelse är att Gud genom den förklarar Kristus rättfärdig. Han som på Golgata tog på sig och led döden för all världens synder frikänns nu från dem. Rättfärdiggjord av Fadern uppstår han utan våra synder, som den som segerrikt utplånat dem alla. Döden måste släppa den rättfärdige. Och så är den uppståndne ensam ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer. 23:6). Han är den ”rättfärdighetens sol” (Mal. 4:2) från vilken rättfärdiggörelsens och förlåtelsens läkande strålar flödar ut över alla syndare på jorden.

Kristi rättfärdiggörelse i påskens under betyder inte att alla automatiskt blir frälsta. Luther säger i en disputation: ”Hans uppståndelse från de döda är vår rättfärdiggörelse genom tron allena.” Rättfärdiggörelsen måste alltid tas emot genom tron. Men tron är inget villkor för frälsningen i den meningen, att vi genom den kan förtjäna syndernas förlåtelse. Nåden är alltid fri, eller som det skönt heter på latin: Gratia gratis est. Bibeln framställer trons väg som raka motsatsen till all lag- och gärningsrättfärdighet. Människans egen väg är alltid att försöka köpa sig fri genom att ge Gud sina goda gärningar. Men tron är den tomma handen som inget har att ge. Den tar bara emot gåvan från Gud, utan att bidra med något själv. Eftersom det rör sig om en gåva av ren nåd, kan den helt enkelt inte tas emot på annat sätt än genom tro. Att bli frälst av ”nåd allena” (Sola gratia) är därför detsamma som att bli frälst genom ”tro allena” (Sola fide). Denna allena saliggörande tro tar sig ingen själv. Den tänds av Guds Ande i botfärdiga syndares hjärtan genom rättfärdiggörelsens evangelium.

Gud förlåter och rättfärdiggör här och nu. Evangelium är inte endast en upplysning om vad som hände för länge sedan. Uppståndelsens evangelium fortlever och upprepas i Ordet och sakramenten med samma kraft till frälsning som fanns i Kristi uppståndelse. I och genom dessa medel handlar Gud och talar direkt till den enskilda människan, för att hon skall ta åt sig Kristi rättfärdighet och med glad visshet kunna säga: ”Den är min!” Den sanna tron söker inte syndernas förlåtelse i det egna hjärtats inre skrymslen, i känslor, drömmar, andliga upplevelser och liknande ting. ”All vår rättfärdighet måste sökas utanför oss (extra nos)”, säger den lutherska bekännelsen (Konkordieformeln, s. 588). Tron söker den rättfärdiggörande Guden, där han låter sig finnas, i de yttre nådemedlen. Endast där förenas en syndare med den uppståndne Kristus och får del av hans saliggörande rättfärdighet.

Kyrkans förkunnelse blir alltid på något sätt vilseledande, om inte läran om rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron är klar och får stå i centrum. Rättfärdiggörelsen är själva navet från vilket allt utgår och hålls samman som av ekrarna i ett hjul. På denna huvudartikel hänger alla andra läror i den kristna tron. Det är en djup biblisk och andlig insikt som talar i den lutherska bekännelsen, när den om trons rättfärdighet säger ”Om denna artikel förblir oförvanskad, så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen. Men där den inte förblir oförvanskad, där är det inte möjligt att avvärja villfarelse eller sektanda” (Konkordieformeln, s. 578).

Skriftens egna ord

Lova HERREN, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar. (Ps. 103:2, 3)

Jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David… I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: HERREN vår rättfärdighet. (Jer. 23:5, 6)

För er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. (Mal. 4:2)

Vi tror på honom som från de döda uppväckte vår Herre Jesus, han som utgavs för våra synders skull och blev uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom. 4:24, 25)

Liksom en enda människas överträdelse blev till fördömelse för alla människor, så leder en enda människas rättfärdighetsverk till rättfärdiggörelse och liv för alla människor. (Rom. 5:18)

Den som inte visste av någon synd, honom har han för vår skull gjort till synd, för att vi i honom skulle få den rättfärdighet som kommer från Gud. (2 Kor. 5:21).

Den rättfärdighet som kommer från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro. Det är som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. (Rom. 1:17)

Men nu har oberoende av lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet som kommer från Gud, genom tron på Jesus Kristus, till alla dem som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har ju syndat och ingen har kvar den härlighet vi fått av Gud. Alla blir de rättfärdiggjorda, alldeles oförtjänt, av hans nåd, genom den förlossning som kommer till oss i Kristus Jesus. (Rom. 3:21-24).

Vi menar att en människa blir rättfärdiggjord genom tro, utan laggärningar. (Rom. 3:28)

Men den som inte har några gärningar att komma med, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet. (Rom. 4:5)

Ty av nåd är ni frälsta, genom tro, och det inte av er själva. Guds gåva är det. (Ef. 2:8)

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. (Rom. 5:1)

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

– att rättfärdiggörelsen genom tron inte är nog för att bli frälst, utan måste kompletteras av människan med egna gärningar (synergism),

– att rättfärdiggörelsen är något annat än syndernas förlåtelse,

– att Kristus inte har vunnit syndernas förlåtelse för alla,

– att alla, oavsett om de tror eller inte, blir frälsta (falsk universalism),

– att tron på något sätt är en förtjänstfull prestation,

– att rättfärdiggörelsen endast är en påminnelse eller information om en förlåtelse i det förgångna och inte en Guds förlåtelsehandling i dag genom Ordet och sakramenten,

– att Gud rättfärdiggör syndare på något annat sätt än genom de yttre nådemedlen (svärmeri).

[^]