Om Gud

Vi tror och lär

att alla människor genom sitt förnuft och sitt samvete kan veta att det finns en Gud och ha en viss kunskap om hans makt och härlighet (naturlig gudskunskap),

att den ende sanne Guden har uppenbarat sitt gudomliga väsen och sitt hjärtas tankar om oss i den heliga Skrift (uppenbarad gudskunskap),

att Gud är ande, ett levande personligt väsen utan kropp, med absolut fullkomliga egenskaper: han är t.ex. evig och allsmäktig, helig och rättfärdig, god och barmhärtig,

att Gud är treenig, dvs. att det finns bara en Gud, men att i det enda gudomliga väsendet finns tre olika personer: Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Kommentar

Allt skapat förutsätter en skapare. Bibeln utgår ifrån att människan med sitt förnuft kan sluta sig till Guds existens och något av hans storhet och makt. Det är lättare att utifrån skapelsen dra slutsatsen, att en stor och mäktig konstruktör måste finnas, än att tro att allt har blivit till av en slump. Människan kan i naturen ”se Gud på ryggen” och förstå att han är ”någon”, ett levande, personligt väsen som bör vördas och dyrkas (teism). Denna insikt har också gjort att människan i alla tider varit en religiös varelse.

Förnekandet av Guds existens, ateism, är mer den förvillade känslans slutsats än den klara tankens. Panteism, dvs. tron att Gud är allting och allting är Gud, sätter likhetstecken mellan Skaparen och skapelsen. Den är i grunden ateistisk, eftersom den förnekar att Gud är någon, ett personlig väsen. Även agnosticism, som menar att det varken går att förneka eller bejaka Guds existens, är en form av ateism, eftersom den inte vill slå fast att Gud finns.

Om vi skall lära känna Gud rätt och bli frälsta, måste naturlig gudskunskap och allmän religiositet kompletteras och korrigeras av den gudomliga uppenbarelsen i Skriften. Bibeln uppenbarar sådant som människan själv på förnuftets väg inte kan komma fram till. Dit hör läran om den heliga Treenigheten.

Fadern, Sonen och den Helige Ande är tre olika och självständigt existerande personer (tre jag), men samtidigt är var och en av dem ”den ende sanne Guden” och ägare av det enda gudomliga väsendet helt och fullt.

Hur de tre gudomliga personerna inbördes skiljer sig från varandra beskriver Bibeln så: Fadern har fött (inte skapat) Sonen i evighet, Sonen är född av Fadern före all tid (är av samma väsen som Fadern), och Anden utgår av evighet från Fadern och Sonen. Hur allt detta sker är ett mysterium som Skriften inte går närmare in på. Vi skall inte heller försöka oss på det omöjliga att penetrera det gudomliga Majestätets djup. Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma” (1 Tim. 6:16).

De tre personernas gudomliga gärningar utåt mot världen sker alltid gemensamt och i samverkan. Men det hindrar inte att i Bibeln skapelsen särskilt tillskrivs Fadern, frälsningen särskilt Sonen och helgelsen särskilt den Helige Ande.

Läran om den heliga Treenigheten är inget mänskligt påfund, konstruerat av teologer under 300-talet, som det ibland påstås. Den kristna kyrkan tror denna höga sanning enbart på grundval av att Bibeln klart framställer Gud som tre personer i en gudom och en gudom i tre personer. Treenigheten är ett heligt mysterium, som här i tiden aldrig kan lösas eller förklaras av det mänskliga förnuftet. Det är inte heller nödvändigt. Djupet av Guds väsen kan ingen människa utforska, annars vore Gud inte Gud. Hela den kristna tron bygger på den uppenbarade läran om den Heliga Treenigheten. Utan den finns ingen kristendom och ingen frälsning.

TRE i EN – EN i TRE

Skriftens egna ord

Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk. (Ps. 19:1)

Vad man kan veta om Gud, det ligger nämligen i öppen dager för dem (hedningarna). Gud själv har gjort det uppenbart för dem. Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt hans eviga makt och gudomsväsen. Därför är de utan ursäkt. (Rom. 1:19, 20)

De visar, att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också deras samveten vittnar om den saken, liksom deras tankar, när de kommer med anklagelser mot varandra eller tar varandra i försvar. (Rom. 2:15)

Dårarna säger i sitt hjärta: ”Det finns ingen Gud”. (Ps. 14:1)

Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. (Joh. 4:24)

Gud är kärlek. Och Guds kärlek uppenbarades bland oss genom att Gud sände sin enfödde Son för att vi skulle få liv genom honom. (1 Joh. 4:8, 9)

Jag är Gud den Allsmäktige. (1 Mos. 17:1)

Jag, HERREN, er Gud, är helig. (3 Mos. 19:2)

Herren är god mot alla och förbarmar sig över sina verk. (Ps. 145:9)

Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en. (5 Mos. 6:4)

Vi vet... att det inte existerar någon gud utom den ende Guden. (1 Kor. 8:4)

Och detta är det eviga livet: att de känner dig (Fadern), den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. (Joh. 17:3)

Alla skall ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen, han ärar inte heller Fadern som har sänt honom. (Joh. 5:23)

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, i det ni döper dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. (Matt. 28:19)

När Jesus blivit döpt, steg han strax upp ur vattnet – och se, himmelen öppnade sig och han såg Guds Ande som sänkte sig ned som en duva och kom över honom. Och se – en röst hördes från himmelen: Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag. (Matt. 3:16, 17)

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och står Faderns hjärta närmast, han har gjort honom känd. (Joh. 1:18)

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. (Joh. 15:26)

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla. (2 Kor. 13:13)

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid mot Skriften t.ex. lär

– att det räcker med naturlig gudskunskap och allmän religiositet – t.ex. att lära känna och dyrka Gud i ”naturens kyrka”,

– att Fadern, Sonen och Anden är tre gudar eller gudar av olika rang (polyteism, tro på många gudar),

– att det egentligen inte finns tre personer i gudomen, utan att Gud bara visar sig från tre olika sidor eller i tre dimensioner, eller likt en skådespelare spelar tre olika roller (modalism, av lat. modus, sätt – gammal villfarelse från 200-talet som är mycket vanlig i dag),

– att Sonens eller Andens gudom inte är lika evig, stor och mäktig som Faderns (alla slags avvikelser som endast ser Fadern som verklig Gud),

– att Sonen inte är född av Fadern i evighet utan skapad (arianism, efter prästen Arius som drev denna villolära på 300-talet),

– att Anden inte är en gudomlig person utan bara en kraft (dynamism, av grek. dýnamis, kraft – gammal villfarelse från 200-talet som förnekade både Sonens och Andens gudom).

[^]