[Lutheranen 2/1999]

Vi tror och lär

Om den heliga Skrift
Om Gud
Om världens skapelse
Om lagen och dess uppgift
Om synden och dess följder
Om Jesus Kristus och frälsningen
Om rättfärdiggörelsen genom tron
Om prästämbetet
Om nådemedlen
Om dopet
Om bikten och nyckelmakten
Om altarets sakrament
Om helgelsen och goda gärningar
Om bönen
Om kyrkan
Om kyrkogemenskap
Om uppståndelsen och det eviga livet
Om de yttersta tingen

Om kyrkogemenskap

Vi tror och lär

      att det enligt vår Herre Jesus Kristus finns sanna och falska kyrkor (kristna samfund) här på jorden, och att det går att känna igen dem,

      att han befaller oss att hålla oss till kyrkor eller församlingar, där hans lära i alla delar förkunnas rent och klart, och där sakramenten förvaltas enligt hans instiftelse,

      att han förbjuder oss att delta i gemensam bekännelse, bön, tillbedjan eller annat gudstjänstfirande tillsammans med dem som driver eller tolererar falsk lära,

      att denna hans lära om kyrkogemenskap är ett uttryck för hans herdeomsorg och stora kärlek till fåren i hans hjord.

 

Kommentar

Den kristna kyrkans gamla lära om kyrkogemenskap betraktas i dagens ekumeniska klimat som hopplöst föråldrad, orimlig och omöjlig att tillämpa. Anledningen därtill är inte den bakomliggande principen om enighet i sig. Behov av enhet och sammanhållning kring vissa grundläggande värden bejakas i många jordiska sammanhang och inses av förnuftet. De som t.ex. tillhör ett politiskt parti eller en ideell organisation förväntas vara lojala och stödja de målsättningar och regler som lagts fast. Medlemmar som inte längre kan eller vill göra det lämnar i regel organisationen eller så utesluts de.

 

Att många kyrkor i dag ändå bestämt värjer sig mot att tillämpa denna princip på den kristna lärans område beror i hög utsträckning på att kyrkorna har förlorat tron på att vad som är rätt och fel ifråga om kristen tro kan utläsas ur Skriften. Den moderna teologiska och filosofiska utvecklingen har lett till att tron på eviga, oföränderliga sanningar i stort sett har gått förlorad. Bibeln kan accepteras som en inspirationskälla, menar man, men den kan och får inte användas på ett dogmatiskt sätt.

 

Redan en ytlig läsning av Nya testamentet visar dock att vår Herre Jesus Kristus inte hade den synen. Jesus var dogmatisk i ordets rätta mening och talade om vad som skulle läras och inte läras i kyrkan. Han framställer oförskräckt sig själv som ”vägen, sanningen och livet” (Joh. 14:6). Han gör det i bestämd form och i exklusiv mening.

 

Jesus bjuder enträget sina lärjungar att ”förbli i hans ord” och att ”akta sig för falska profeter”. Han varnar oss för kommande villfarelser och för att ”många” falska profeter skall träda fram i hans namn (Matt. 24:11 ff.) ”Gå inte dit!… Tro det inte!”, säger han med kraft. Det bör observeras, att det inte är den rena hedendom utanför kyrkan, som Jesus varnar för, utan för sådant som sker inom kyrkan, i hans namn. Han talar om villfarelser i kristen klädedräkt, dvs. om sådant som framförs av förkunnare med Bibeln i hand i kyrkans gudstjänster. Jesus förutsäger mycket klart det oförsonliga krig mot den gudomliga sanningen som Satan skall driva intill tidens slut. Men till denna hans mycket realistiska syn på vad som väntade kyrkan i framtiden fogar han starka löften. Jesus lovar att mäktigt leda och bevara sina får: ”ingen skall rycka dem ur min hand” (Joh. 10:28). Jesus överger inte sina får, utan talar om för dem vad de skall göra. De som då lyssnar till honom står under löftet att de inte skall förföras och gå förlorade. Han förväntar sig, att fåren i hans hjord skall känna igen villfarelsen, när den kommer. Den visar förr eller senare alltid fram sitt rätta ansikte – vargens.

 

Det är ett obestridligt faktum, att Jesus bjuder de sina att enigt samlas kring Ordet och sakramenten. Både Jesus och hans apostlar förbjuder alla former av gudstjänstgemenskap med falsk lära. Detta är ett Guds bud med samma tyngd och allvar som alla andra Guds bud. Kristna skall inte stå med i en yttre gemenskap som tillåter sådant som strider mot det heliga evangeliets lära. Det är ett svek mot Kristus. Genom falsk lära förlorar man Gud själv. Just därför har den rättrogna kyrkan formulerat och hållit fast vid den stränga satsen: ”Nulla communicatio in sacris cum haereticis aut schismaticis!” (Ingen gemenskap i de heliga tingen med kättare eller sekterister).

 

Kyrkotillhörighet innebär alltid lärogemenskap. Den kyrka vid vars altare vi knäböjer är den kyrka vilkens tro vi utåt bekänner. Denna faktiska bekännelse ändras inte av att vi till äventyrs tror något annat för egen del. Många har velat försvara ett kvarblivande i en uppenbart villfarande kyrka just med hänvisning till att de i sitt hjärta inte bejakar allt det som deras kyrka lär. De har då inte insett, att Kristi lära om kyrkogemenskap inte bara handlar om det inre livet, utan också – och i synnerhet – om det yttre livet, om den bekännelse vi avlägger genom våra handlingar, vårt medlemskap, gudstjänstfirande och ekonomiska stöd. Är vi t.ex. med i en pluralistisk kyrka som tillåter olika läror att konkurrera med varandra på mer eller mindre lika villkor, så bekänner och understöder vi därmed tron på att sanningen är relativ, töjbar och flexibel. Vi gör oss delaktiga i det onda.

 

Att leva i en kyrka som förkunnar och tolererar det som bevisligen står i strid med Skriften och Kristi lära får i det långa loppet förödande konsekvenser både för oss och för andra. Först utsätter vi oss själva för förförelse och riskerar vår själs salighet. Vi vänjer oss gradvis vid att höra Guds Ord uppblandat med människoläror – ofta i vacker förpackning – och blir successivt avtrubbade. Vi förleder också med vårt exempel andra att stanna kvar i förförelsens hus. Det finns många tragiska exempel på både präster och lekmän som i fromt nit har valt att stanna kvar i en avfällig kyrka ”för att kämpa för hennes återupprättande” men som till sist gett upp, assimilerats och avfallit från Kristi ord.

 

Den praktiska tillämpningen av läran om kyrkogemenskap sker enligt Skriften på två sätt: antingen genom lärotukt, så att villoläraren förbjuds att verka i kyrkan, eller, om det inte är möjligt, genom att vi lämnar den kyrka som tillåter villfarelsen. Kristus och hans apostlar ger oss ingenstans tillåtelse – inte ens för en tid – att stå i kyrkogemenskap med falska profeter för att t.ex. ”protestera och sprida den rätta läran i kyrkan tills allt hopp är ute, eller tills man blir utdriven”. Han bjuder oss i stället att fly. Inga särskilda omständigheter eller nödfall får här spelas ut mot Guds bud om rätt kyrkogemenskap och sätta det ur kraft. Läran om kyrkogemenskap faller in under första tavlans tre bud, som alla handlar om vår gudsdyrkan. Kärleken till Gud och hans ord måste gå före allt annat.

 

Kyrkogemenskap skall brytas endast vid klara och tydliga skillnader i lära och bekännelse. Läran om kyrkogemenskap får inte förväxlas med donatism och andra utopiska försök skapa ”rena” kyrkor, som består idel troende. Hycklare och skrymtare, sådana som har munnens bekännelse men inte hjärtats tro, finns i alla kyrkor. Att skilja ut dem är både förbjudet och omöjligt för oss. Det kan bara Gud, och han skall göra det på den yttersta dagen (jfr liknelsen om ogräset och vetet, Matt. 13: 24 ff.). Något rent kyrkosamfund i sådan mening finns inte.

 

Från läran om kyrkogemenskap skall vi också noga skilja schismer av olika slag. Med schism menar vi här splittringar i kyrkan av andra skäl än rent läromässiga. Dit hör partibildning eller utbrytning p.g.a. olika uppfattningar om kyrkliga ordningar, ceremonier, traditioner och liknande, som Skriften varken befaller eller förbjuder. Sådana söndringar är synd. Kyrkan måste alltid vara på vakt mot schismatiska andar som sår oro och split i kyrkan och utan grund vill göra än det ena än det andra till en kyrkoskiljande lärofråga.

 

Skriftens lära om kyrkogemenskap är enkel och tydlig. Men att lämna en kyrka, vars tro man inte längre delar, kan på det personliga planet vara svårt och smärtsamt. Det kan också föra med sig en rad både ekonomiska och praktiska problem, i synnerhet om det i närheten inte finns någon rätt gudstjänstgemenskap som man kan tillhöra. Sådana problem, som inte skall förringas eller fördöljas, hör med till det kristna livets villkor. Många kristna under tidens lopp har brottats med dem, men de har också fått erfara hur Gud på olika sätt sörjer för de sina. Att följa Guds bud har alltid välsignelse med sig.

 

Läran om kyrkogemenskap är ett kraftigt uttryck för Guds kärlek och omsorg om sin kyrka, som han så dyrt har återlöst med sitt blod. Den är för kyrkan ett livsnödvändigt skydd mot att förlora Guds Ord och ytterst själva evangeliet. Det har också – inte minst i vår tid – visat sig, att där Bibelns lära om kyrkogemenskap faller, där finns det snart inga gränser för vad som kan förekomma i kyrkan.

 

 

Skriftens egna ord

Om ni förblir i mitt ord, så är ni verkligen mina lärjungar, och ni kommer att förstå sanningen, och sanningen kommer att göra er fria. (Joh. 8:31, 32)

 

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. (Ef. 4:3-6)

 

Men jag har en vädjan till er, bröder, i vår Herres Jesu Kristi namn: att ni alla är eniga i ert tal och inte låter några partier finnas hos er. (1 Kor. 1:10)

 

Om någon predikar, skall det vara Guds ord. (1 Petr. 4:11)

 

Akta er för de falska profeterna. De är klädda som får, men invärtes är de rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. (Matt. 7:15, 16)

 

Fåren följer honom (den gode herden), eftersom de känner igen hans röst. En främling följer de aldrig, utan flyr sin väg ifrån honom, eftersom de inte känner igen främlingens röst. (Joh. 10:4, 5)

 

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid med den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem. (Rom. 16:17)

 

Om någon förkunnar evangelium för er annorlunda, och inte som ni har fått ta emot det, så vare han förbannad! (Gal. 1:9)

 

Hur kan Kristus och Beliar (Satan) komma överens?…Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut ifrån dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige. (2 Kor. 6:15-18)

 

Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar. (2 Joh. 9-11)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att ”den exakta lärans” kyrkogemenskap är en utopi, omöjlig att förverkliga (förtvivlan om sanningen),

–  att nattvardsbordet skall vara öppet för alla, även för dem som inte bekänner sig till kyrkans tro i alla avseenden (missbruk av enhetens sakrament),

–  att nattvardsgemenskap med annorlunda troende är förbjuden, men inte bönegemenskap (godtycklig inskränkning),

–  att Skriften bara påbjuder ett inre avståndstagande från villfarelsen, inte ett yttre (pietism),

–  att man inte skall lämna en villfarande kyrka så länge det finns möjlighet att förmana och missionera (ändamålet helgar medlen).

[^]