Om Jesus Kristus och frälsningen

Vi tror och lär

att Jesus Kristus, Guds Son, är världens ende Frälsare,

att Jesu frälsande gärning bygger på att han verkligen är sann Gud och sann människa, oupplösligt förenade i en person,

att Jesus fram till sin uppståndelse uppträdde i en ringa tjänares skepnad och avstod från att göra fullt bruk av den gudomliga härlighet som han hela tiden ägde,

att Guds enfödde Son blev människa som vi, fast utan synd, för att kunna gå in under lagens krav och lida och dö i vårt ställe,

att Jesu lydnad och offer i kraft av hans gudom utgjorde en fullständig försoning för våra och hela världens synder,

att Kristi uppståndelse förkunnar syndernas förlåtelse, seger över döden och djävulen för alla människor,

att Kristi verk sammanfattas i hans tre ämbeten. Han är

– Profeten, kyrkans högste lärare, som genom Ordet och evangeliets predikan lär oss Guds väg till frälsning,

– Översteprästen, som en gång för alla har offrat sig själv för oss och nu alltid ber för oss,

– Konungen,himmelens och jordens höge härskare, som särskilt styr och leder sin kyrka på jorden och till sist för henne in i härlighetens rike,

att Jesus även som människa har farit upp till himmelen och nu sitter på Faderns högra sida och skall på den yttersta dagen komma tillbaka för att döma levande och döda.

Kommentar

Hela vår frälsning är beroende av att Kristus är sann Gud och sann människa. Kyrkan får därför aldrig ett ögonblick vika från Bibelns lära om inkarnationen, att Gud blivit människa för vår salighets skull.

Jesu gudomliga natur har aldrig blivit till, utan funnits i evighet. Hans mänskliga natur blev däremot till vid en bestämd tidpunkt, nämligen när jungfrun Maria blev havande genom ett under av den Helige Ande. Maria kan därför med rätta kallas för ”Guds moder”. Den romersk-katolska kyrkans lära om jungfru Marias ”obefläckade avlelse” och syndfrihet, för att hon skulle kunna vara Guds moder, har inget stöd i Skriften. Maria var, som alla andra människor, född med arvsynd. Genom Andens särskilda under med henne i avlelsens stund fortplantades dock inte denna synd till Jesus. Hans människoblivande var obefläckat och han föddes helt utan synd.

Föreningen av Jesus två naturer i en enda person (unio personalis) är sådan, att Jesus samtidigt är helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Denna förening är så djup och ömsesidig, att det som sägs om Jesus som Gud också kan sägs om honom som människa och tvärtom. Det som den ena naturen äger, tillhör även den andra. När Jesus t.ex. går på vattnet, stillar stormen eller uppväcker döda, så gör han det inte bara i egenskap av Guds Son. Han gör det också som människa. Och när Bibeln säger att ”Guds Sons blod” renar från alla synd (1 Joh. 1:7), fast gudomen i sig varken har kropp eller blod, så är det just föreningen med den mänskliga naturen i Kristi person som gör att denna utsaga är sann och riktig. I Kristus har gudomen kropp och blod. Det är en mycket stor och dyrbar tröst, att Gud själv har återlöst oss genom att lida och dö för oss.

Under sitt jordeliv uppträder Jesus, fram till uppståndelsen, som en människa i ringhetens gestalt. Han lever i fattigdom och enkelhet och utsätts för vanära, lidanden och slutligen för en förnedrande död. Han visade för det mesta inte den gudomliga makt och härlighet, som han hela tiden ägde, och använde sig av den i begränsad omfattning. Detta låg helt i linje med den märkliga, gudomliga frälsningsplanen att Jesus, Guds Son, skulle återlösa människorna genom att lida och dö för dem. Det kan aldrig nog begrundas, att han som var Gud av evighet blev en svag och hjälplös människa och lät sig hanteras så grymt. Han blev lik ett tyst och tåligt offerlamm som förs bort till att slaktas (Jes. 53:7). Men mitt i allt detta är det just Kristi gudom, som ger hans offerdöd en sådan räckvidd och försonande kraft. Det täcker alla människors synder i alla tider. Ingen som bara är människa kan axla den väldiga börda som Jesus bar på korset. Det kan bara den som är Gud.

Utan försoning eller gottgörelse finns ingen frälsning. Guds rättfärdighet kräver att lagen uppfylls och synden bestraffas. Men samtidigt vill Gud i sin kärlek att syndarna räddas. Denna Guds kärlek får sitt utlopp i Kristi ställföreträdande gärning, i hans stora satisfactio vicaria, som består i hans heliga görande och lidande lydnad (aktiva och passiva lydnad) i vårt ställe – en fullkomlig lydnad i vilken Guds Son blir människa, går in under lagen, uppfyller den för oss, bär vårt straff och dör vår död.

På Långfredagen dog Kristus som en syndare i vårt ställe. Men på Påskdagen uppstod han rättfärdig i vårt ställe. Genom att uppväcka Kristus från de döda förklarade Gud honom fri från all den synd som han burit på korset. Den var sonad och betald. Han ställer därför fram den levande Kristus som den fullkomlige segraren över synden, döden och djävulen, och bjuder hela världen att tro syndernas förlåtelse i den Uppståndne. Det är denna förlåtelse som i dag möter oss i nådens medel, där Gud för Kristi skull ständigt på nytt förlåter och rättfärdiggör syndare som vänder om till honom.

För sitt stora offers skull har Gud upphöjt människan Jesus över allting. Det allra första ledet i denna upphöjelse var Jesu nedstigande till helvetet, en händelse som ägde rum innan han trädde ut ur graven och visade sig för lärjungarna. Ner till helvetet for han inte i svaghet och ringhet, utan som triumfator i makt och ära för att utropa sin seger över fördärvets alla makter (1 Petr. 3:19). Hans upphöjelse fortskred sedan i uppståndelselivet på jorden och fullbordades i hans himmelsfärd och i intagandet av platsen på Faderns högra sida. Från himmelen regerar nu Kristus både som Gud och människa med oinskränkt makt och härlighet. Därifrån leder och bevarar han sin kyrka genom att vara hennes store profet, överstepräst och konung.Dessa Kristi tre ämbeten, som på olika sätt är förebildade redan i Gamla testamentet, sammanfattar Kristi frälsningsverk i himmelen och på jorden.

Om Kristi återkomst och domens dag, se avsnittet ”Om de yttersta tingen”.

Skriftens egna ord

Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6)

Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himmelen något annat namn, som givits åt människorna, genom vilket vi blir frälsta. (Apg. 4:12)

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och ordet var Gud. (Joh. 1:1)

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (Joh. 1:14)

Ängeln sade till Maria: Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. (Luk. 1:35)

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given... och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. (Jes. 9:6)

Alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern. (Joh. 5:23)

Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt. (Kol. 2:9)

Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Mark. 10:45)

Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim. 2:5, 6)

Var så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i gudsskepnad, men inte såg på sin jämlikhet med Gud som en rövad skatt, utan utblottade sig själv och antog tjänareskepnad, när han blev lik oss människor. Till det yttre var han som en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden – ja, intill döden på korset. (Fil. 2:5-8)

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. (Gal. 4:4, 5)

Han var genomborrad för våra överträdelser skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. (Jes. 53:5)

Den som inte visste av någon synd, honom har han för vår skull gjort till synd, för att vi i honom skulle få den rättfärdighet som kommer från Gud. (2 Kor. 5:21)

Se Guds lamm, som tar bort världens synd. (Joh. 1:29)

Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens. (1 Joh. 2:2)

Han utgavs för våra synders skull och blev uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom. 4:25)

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus … Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. (Apg. 5:30, 31)

Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder... Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de avsomnade. (1 Kor. 15:17, 20)

Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himmelen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. (Fil. 2:9-11)

Allt lade han under hans fötter. Och honom gav han åt Kyrkan som ett huvud över allting. (Ef. 1:22)

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16)

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

– att Jesus bara var en ovanligt ädel och god människa som solidariserade sig med människornas nöd och ställde sig på de svagas och förtrycktas sida gentemot makthavarna,

– att Jesus kom för att upprätta ett synligt rike på jorden, med fred, välfärd och social rättvisa,

– att Jesu etiskt-moraliska värderingar, t.ex. i Bergspredikan, är det väsentliga och bestående i hans budskap,

– att Jesu död inte var en försoningsdöd utan en vanlig martyrdöd,

– att läran om Kristi försoningsverk är ett påhitt av aposteln Paulus eller en from efterhandskonstruktion,

– att Jesus aldrig har uppstått från de döda i verklig mening, utan endast i de kristnas hjärtan,

– att Jesus inte är den enda vägen till Gud.

[^]