Om helgelsen och goda gärningar

Vi tror och lär

att den Helige Ande föder oss på nytt genom evangelium och ger oss ett nytt sinne som vill följa Guds bud och göra goda gärningar,

att Guds yttersta mål med evangelium är helgelse, så att vi åter förvandlas till hans avbilder och blir Kristus lika,

att vi aldrig kan förtjäna saligheten genom vår helgelse, eftersom den alltid är en följd av att vi redan är rättfärdiggjorda i Kristus,

att helgelsen är en process som består i att vår gamla människa dagligen förkvävs och dödas och att den nya människan mognar och växer till,

att Gud främjar vår helgelse både genom sitt ord och livets händelser,

att helgelsen pågår hela livet och fullbordas först i härligheten,

att ett liv i helgelse står under stora löften både för detta och det tillkommande livet.

Kommentar

Helgelsen eller de goda gärningarna är ingen bisak i den kristna tron. Den som uppfattar nåden eller syndernas förlåtelse som en slags tillåtelse att vara mindre noga med sin livsföring, har inte förstått Guds syfte med evangelium. Rättfärdiggörelsen av nåd genom tron allena har ytterst ett enda syfte: att vi skall bli fullkomligt goda och heliga till hela vår varelse, i tankar, ord och gärningar.

Helgelsens mål i de troende är att de skall bli Kristus lika. Den förste Adam, som var skapad till Guds avbild, förlorade denna avbild i syndafallet. Men i Kristus, som är den andre Adam, träder på nytt en helig och god människa fram – en som helt och fullt återspeglar Guds väsen. Alla kristna är kallade att likna Kristus. Han är förstlingen i den nya skapelsen som heter Kristi kyrka. Vi föds på nytt och införlivas i denna nya skapelse genom tron på evangelium. Helgelsen innebär att Guds avbild successivt åter byggs upp i de troende. Men det är här på jorden bara något påbörjat. Först efter döden, då vårt onda kött slutgiltigt dör och utplånas, når vi fullkomningen. Då finns ingen synd mer, utan bara den rena och fullödiga kärleken.

Det kan aldrig nog understrykas, att förutsättningen för den nya skapelsens liv är Kristus och tron på evangelium. Endast levande grenar i vinträdet Kristus kan bära frukt: ”Utan mig förmår ni ingenting”, säger Jesus. Vår lutherska bekännelse säger också, att vi bör hålla fast vid regeln ”att lagen inte kan fullgöras utan Kristus” (Apologin, s. 149). Fast rättfärdiggörelsen och helgelsen är oupplösligt förbundna med varandra, så är de ändå skilda saker, som inte får blandas ihop. Helgelsen är alltid en följd av rättfärdiggörelsen, aldrig något som föregår den eller utgör ett villkor för den. Den är möjlig först när vi tror rättfärdiggörelsen av nåd, som utan gärningar skänker oss frälsning och gör oss till Guds goda barn. Luther sammanfattar fint den rätta ordningen med orden: ”Goda gärningar gör ingen till kristen, men en kristen gör goda gärningar.”

Evangeliets förlåtelse i nådemedlen behöver vi så länge vi lever. Men denna förlåtelse har en ände. I härligheten, där ingen synd finns, behöver vi inte längre bedja om nåd och tro på evangelium. Däremot består Guds lag om den fullkomliga kärlekens liv i all evighet. För det livet förbereds vi redan här på jorden genom helgelsen.

Med goda gärningar menar vi gärningar som är befallda av Gud och som utförs av goda människor. Det räcker således inte med yttre, goda handlingar, sådana som även hedningar kan göra. Den som utför gärningarna måste också vara god enligt Jesu ord: ”Alla goda träd bär god frukt” (Matt. 7:17). Den enda möjligheten till sådan godhet ges oss genom tron på evangelium, som av nåd gör oss rättfärdiga inför Gud, föder oss på nytt och fyller oss med Guds kärlek och Guds Ande.

Gärningar som hittas på av människor, och som således inte har Guds ord och löfte med sig, hör inte till goda gärningar i biblisk mening. Sådana gärningar flyter inte ur tron på evangelium, utan har sin rot i den gamla människans högmodiga och egenrättfärdiga sinne. De som tror på frälsning genom egna gärningar dras gärna till självvalda, extraordinära gärningar av olika slag. Därför har det under historiens lopp dykt upp alla möjliga människobud om förbjudet och tillåtet i fråga om mat, kläder, nöjen, dagar och tider m.m. som betungat och snärjt människors samveten. Att leva ett fattigt och asketiskt liv, avsvära sig äktenskap och bryta naturliga band med familj och släkt har ofta framställts som en ädlare väg till en Gud behaglig fromhet. Sådana självpåtagna uppoffringar är falsk asketism. De kan visserligen imponera på människor, men har inget med verklig helgelse att göra.

Evangeliet frigör oss till goda gärningar. Tron på Kristi fullkomliga och ställföreträdande gärning bevarar oss från det svåraste missbruket av Guds lag. Gud vill nämligen inte, att vi skall använda lagen i egenrättfärdigt syfte och med våra gärningar köpa oss frid med Gud. Att göra så är att förakta och förringa Kristi försoning som inte varande nog. Gud behöver inte våra gärningar i himmelen. Det är i stället vår nästa på jorden som behöver dem. Tron på evangelium stänger igen gärningarnas väg uppåt, men öppnar den i sidled, mot våra medmänniskor. Det är där gärningarna behövs.

Helgelsen är både glädje och plåga. Att följa Guds goda bud i sitt dagliga liv, i hem och arbete, är för den nya människan lust och glädje och fyller livet med mening. Men den nya människas tillväxt innebär samtidigt kamp mot vår gamla människa, som helst vill leva utan Guds bud och vara som de flesta andra. Helgelsens plågsamma sida är att vårt onda kött med alla dess begär måste förnekas och dödas, vilket inte sker utan kamp och vånda.

Hjälparen, den Helige Ande, driver oss till helgelse genom Guds ord, dess varningar och förmaningar, tröst och uppmuntran. Men Gud övar oss också i helgelse genom olika prövningar i livet, inte minst genom det kors och lidande som kommer av människor som föraktar, plågar och förföljer oss för vår tros skull. Vardagslivet med alla dess svårigheter, motgångar och besvikelser är helgelsens smedja och verkstad. Där mognar och formas vi som kristna och lär oss att döda vårt kött, vandra i Kristi fotspår, kasta alla våra bekymmer på Gud och förlita oss på att han låter allt samverka till det bästa.

Gud uppmuntrar i Skriften ofta de troende till goda gärningar med löften om lön. Det är en påminnelse om att Guds bud alltid för med sig stora välsignelser både i detta och det kommande livet för dem som tror. De belöningar som Gud lovar sina trogna skall inte uppfattas som om Gud på något sätt upphäver evangelium och till sist ändå låter vår salighet bero på gärningar. Evangeliet skänker oss från början och till slut hela saligheten av oförtjänt nåd. Belöningarna, som även de är av nåd, upphäver på intet vis detta faktum. De är bara Guds pedagogiska sätt att locka och driva sina barn att göra gott. Så fostrar och formar han oss i sin faderliga kärlek med både ris och ros.

Skriftens egna ord

Men vi, som med avhöljt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till hans avbilder, från härlighet till härlighet. Det är ju Herrens Ande som verkar. (2 Kor. 3:18)

Alltså: är någon i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget. Se, något nytt har kommit. (2 Kor. 5:17)

Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud i förväg har gjort redo, för att vi skulle utföra dem, där vi vandrar vägen fram. (Ef. 2:10)

Jag är vinstocken, ni är rankorna. Den som förblir i mig, så som jag förblir i honom, han bär rik frukt, ty utan mig förmår ni ingenting. (Joh. 15:5)

Gud har ju kallat oss inte till orenhet utan till helgelse. (1 Tess. 4:7)

Han som har kallat er är helig. Så skall också ni vara heliga i hela er livsföring. Det står ju skrivet: Heliga skall ni vara, ty jag är helig. (1 Petr, 1:15, 16)

Och till alla sade Jesus: Om någon vill följa mig, så får han förneka sig själv och ta sitt kors på sig, dag för dag. (Luk. 9:23)

Vet ni inte, att vi alla som blivit döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död? Vi begravdes tillsammans med honom genom dopet till döden, för att så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skulle förnyas till att leva hans liv. (Rom. 6:3, 4)

Då sade Jesus (till äktenskapsbryterskan): Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer. (Joh. 8:11)

Förut ställde ni era lemmar till förfogande för orenheten och orätten, till att göra orätt. På samma sätt skall ni nu ställa era lemmar till rättfärdighetens förfogande, till helgelse. (Rom. 6:19)

Vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. - - - De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. (Gal. 2:16, 24)

Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, älskvärdhet, godhet, pålitlighet, vänlighet, självbehärskning. Mot sådant är inte lagen. (Gal. 5:22, 23)

Varför låter ni då sådana föreskrifter påläggas er – alldeles som om ni alltjämt levde kvar i världen? ”Rör inte det! Smaka inte heller på det! Snudda inte ens vid det!” Varför det? Alltsammans är ju till för att förbrukas genom att man använder det. Sånt är bara människors bud och stadgar. Visst har det börjat gälla för ”visdom”. En visdom som består i påhittad gudsdyrkan, i förödmjukelse och späkning av kroppen! Men någon heder är det verkligen inte! Det tjänar bara till att göda den gamla människan. (Kol. 2:20-23)

Gudsfruktan är nyttig till allt, eftersom den har med sig löften som gäller både detta livet och det som kommer. (1 Tim. 4:8)

Var och en skall få lön efter sitt arbete. (1 Kor. 3:8)

Inte som om jag redan nu ägde det eller redan vore färdig. - - - Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet, mot segerlönen, som Gud kallat mig till däruppe, i Kristus Jesus. (Fil. 3:12-14)

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

– att man kan vara kristen utan att fara efter helgelse,

– att helgelsen är en del av rättfärdiggörelsen eller ett villkor för den (synergism, romersk villfarelse),

– att en kristen genom helgelsekamp kan uppnå så gott som fullkomlig syndfrihet här på jorden (metodistisk villfarelse)

– att en kristen i sin helgelse inte behöver lagens varningar, förmaningar och vägledning (antinomism),

– att Guds löften om lön åt de troende visar att de blir frälsta inte bara av nåd utan också genom gärningar.

[^]